Han hade tackat nej till flera franska presidenters erbjudande om att bli miljöminister men till Emmanuel Macron sa han ja. Programledaren och miljöaktivisten Nicolas Hulot var en av Macrons mest populära ministerutnämningar, i en regering som skulle vara varken vänster eller höger utan bestå av en bred koalition.

Macron hade övertygat honom med sitt tal om att ”Make The Planet Great Again” med en ironisk blinkning till presidents Trumps slogan ”Make America Great Again”. Men trots att Frankrike tagit flera uppmärksammade kliv under Macron som att ställa in byggandet av en planerad storflygplats, fasa ut kol och olja till 2040 så ansåg Nicolas Hulot att åtgärderna för att nå dit är otillräckliga.

Klarar inte klimatmål

Det faktum att Frankrike inte kommer klara sina åtaganden under Paris-avtalets klimatmål till 2020, och att EU:s samlade utsläpp av växthusgaser steg igen under 2017, bidrog till hans beslut att avgå som miljöminister. 

Hulot kritiserar bland annat att Frankrike inte kommer att nå beslutet att banta kärnkraftens andel i landets energimix från 75 procent till 50 procent inom utsatt tid, och att anslagen för energieffektivisering av en halv miljon franska hem har halverats.

Men den omedelbara orsaken till hans avhopp var att jaktlobbyn lyckades runda honom som miljöminister och få Macrons godkännande för uppluckrade jaktlagar. Hans avhopp kom i direktsänd radio:

”Vi bevittnar likgiltigt början av en tragedi som vi länge vetat ska ske; världen är som en bakugn, naturresurserna håller på att ta slut, den biologiska mångfalden utarmas, och ändå är detta en av våra lägsta prioriteringar. Vi tar små steg, och Frankrike gör förvisso mer än de flesta, men räcker dessa steg? Svaret måste bli nej”.

Djup ideologisk spricka

I Frankrike kämpar president Emmanuel Macron med historiskt låga popularitetssiffror. Skandaler och växande kritik för att vara de rikas president har förföljt honom. Hulots avhopp var ytterligare ett bakslag för den nyss så hyllade unge presidenten och urholkar Macrons stöd på vänsterkanten.

Hittills har Emmanuel Macron bara kommenterat Hulots avhopp med att det var ett personligt beslut. Men Macrons svar i intervjun med SVT:s Agenda att Nicolas Hulot saknar ”kontakt med verkligheten” avslöjar en djup ideologisk spricka.

Macron har tidigare sagt att Hulots kunskaper och engagemang varit en inspiration för honom, som med sin bakgrund inom näringslivet inte själv har djupgående kunskaper om klimatkrisen.

Profilerade miljöaktivister blir inte alltid de bästa ministrarna, att driva kampanjer är inte samma sak som att politiskt klara av att förankra sina åsikter och få igenom beslut. Hulot misslyckades med att skaffa sig allierade inom regeringen.

Stagnerat klimatarbete

Hans avhopp från en regering som har en av EU:s mest ambitiösa miljöprogram visar hur monumentala de politiska utmaningarna är. Det sker i en tid då det globala klimatarbetet visar tecken på att stagnera. Inga av EU:s medlemsländer kommer att klara Paris-avtalets första mål, att minska utsläppen av växthusgaser med 40 procent till 2020 (utifrån 1990 års nivå).

Tyskland erkände det öppet i somras och sa att man nu satsar på att nå nästa, ännu högre ställda mål, att minska utsläppen med 55 procent till 2030. I december hålls i Katowice, Polen den första globala avstämningen av Paris-avtalet och allt talar för att det blir en dyster tillställning. Det högst ställda målet, att klara jorden undan 1,5 grads uppvärmning är redan kört, enligt klimatforskarna.

EU har under hela processen med de globala klimatförhandlingarna haft en ledarroll och gått före med ambitiösa klimatmål, som att minska utsläppen av växthusgaser med 40 procent till 2030.

Hulot ”pekade på bristerna”

I november ska EU-kommissionen på uppdrag av medlemsländerna lägga fram en ny, långsiktig klimatstrategi. Men frågan är hur målen ska nås? Nicolas Hulot pekade på bristerna – att transportsektorn fortsätter att öka sina utsläpp, att andelen förnyelsebara energikällor inte fort nog ersätter fossila drivmedel.

En avhoppad miljöminister stjälper inte EU:s klimatarbete men visar på de svåra politiska konflikterna som uppstått. Den extrema, heta sommaren, forskarnas alltmer desperata varningar och den politiska oförmågan att nå Paris-avtalets klimatmål lämnar en central fråga obesvarad.

Vad krävs för att världens länder, i samklang med näringslivet, fort nog ska kunna sjösätta den färdplan som FN:s vetenskapliga klimatpanel lagt fast? Innan den globala uppvärmningen skenar vidare mot mer än två graders uppvärmning.