1995 brann kriget i forna Jugoslavien. I tre år hade Armin Nuhanovic bott i Srebrenica i flykt undan kriget, när bosnienserbiska styrkor kom allt närmare bestämde han sig för att fly staden tillsammans med en större grupp människor. Det var dagarna före folkmordet i juli 1995, precis innan bosniskserbisk militär samlade tusentals män och massavrättade dem.

Armin Nuhanovic och de andra flydde mot Tuzla, en stad tolv mil nordväst om Srebrenica.

– Jag tänkte inte mer än att jag var tvungen att fly, säger han.

I områdena som gruppen flydde genom pågick intensiva strider. Det var en mycket farlig resa som de hade gett sig ut på.

15.000 personer gav sig iväg dagarna kring massakern och av dem var det bara ett par tusen som klarade sig.

– När vi skulle korsa en stor väg var det bara en av femton som överlevde, det var bakhåll överallt, berättar Armin.

Fri – men kände ingenting

I sex dagar var Armin Nuhanovic på flykt mellan städerna i östra Bosnien. Folkmordet i Srebrenica hände och han förlorade vänner på väg till Tuzla. Efter sex dagar fick han syn på en moské och han började ana att säkerheten närmade sig.

– Efter ett tag passerade jag en bäck och insåg att det var någon form av frontlinje. Då bara sprang jag, säger han.

Armin kom till en äng, tillsammans med det fåtal som var kvar gruppen han hade flytt med.

– Då dök det upp 300-400 soldater som tillhörde bosniska styrkor, och jag förstod att jag var säker.

Men det hade varit en lång väg dit. Själv var han nära döden ett flertal gånger.

– Det var tur. Gud ville att jag skulle överleva, säger Armin Nuhanovic.

När Armin Nuhanovic insåg att han hade klarat sig kände han ingenting. Han kände ingenting på flera dagar.

– Det fanns ingen glädje. Jag var som en sten. Hur skulle jag kunna känna glädje efter att ha sett människor dö så, säger han.

Hans närmaste familj hade tur, de hade splittrats men alla överlevde.

Erkännande viktigt

Nu har det gått 20 år och i dag bor Armin Nuhanovic i Malmö. Under lång tid kändes upplevelserna nästan som en dröm.

– Men i dag ser jag på det annorlunda, i dag tänker jag att det verkligen var ett folkmord som världen bara lät hända. Jag känner en stor besvikelse, säger han.

Och han menar att det är mycket viktigt att händelserna i Srebrenica verkligen erkänns som folkmord av alla.

– Jag kan inte fatta att det finns stater som inte erkänner detta. Så länge de har den inställningen så kan man inte titta framåt. Att erkänna är startskottet för fred och försoning, säger han.