Elbristen har tvingat regeringen att införa tvådagarsvecka för offentliganställda. Varubristen tvingar folk att köa i timtal varje dag för att köpa basvaror till priser de har råd med, och risken att bli överfallen, rånad eller mördad är så stor att hela landet stannar av i solnedgången. Det kan inte bli mycket värre.
Ändå är allt lugnt. Ingen jag har mött här under en vecka är nöjd med president Maduro. Alla inser att kraftiga förändringar måste till. Men ingen vill ha revolution, ingen vill se kraftmätningen avgöras med våld på gatorna. Oppositionen insisterar på att allt måste ske i enlighet med konstitutionen. Och konstitutionens paragraf 72 säger att om tillräckligt många medborgare skriver under namnlistor så kan en folkomröstning för att avsätta presidenten tvingas fram.
Korrupt statsapparat
De namnunderskrifter som krävs för att sätta igång proceduren finns redan med råge, hävdar oppositionen. Och det är nog sant. Kruxet är ett annat; som Sovjetunionens diktator Josef Stalin sa: ”Det viktiga är inte hur folk röstar, det viktiga är vem som räknar rösterna!”
Nationella valkommissionen, övervakad av ytterligare ett regeringsorgan, under överinseende av Högsta Domstolen är de som håller i räknandet. Samtliga får anses vara instrument för att hålla presidenten kvar vid makten och nu motarbeta den konstitution som skrevs på den förre presidenten Hugo Chávez uppdrag.
Produktion på sparlåga
Vardagen då? Ett besök i staden Puerto Ordaz ger många insikter. Staden byggdes samtidigt som en serie dammar och vattenkraftverk i området. De kraftverken står för en mycket stor del av landets elproduktion. Men nu går kraftverken på sparlåga.
För lite regn, säger regeringen. Och det är sant. Men folk som jobbar på kraftverken berättar om årtionden av vanstyre och brist på underhåll, som gör att elproduktionen inte fungerar som den ska.
I Puerto Ordáz ligger också Sidor, ett jättelikt stålverk med över 20.000 anställda. Men det är i huvudsak stängt nu. För om man drar igång produktionen där för fullt, då slocknar ljuset i stora delar av landet. Den uppgiften kommer från anställda med insikt i förhållandena. Jag kan inte garantera att uppgiften stämmer, men en arbetare jag möter när han just slutat sitt skift inne på fabriken säger så här:
– Vi kommer till jobbet varje dag. Vi måste ju stämpla in för att få vår lön, så vi arbetar ju så att säga, men vi gör inget, där inne på stålverket finns ju inga arbetsuppgifter.
Varubrist och brottslighet
Varubristen då? Jo, den är allvarlig, men det handlar lika mycket om brist på pengar. De flesta i Venezuela har en lön på mindre än motsvarande 300 kronor i månaden. Till det kommer matkuponger, värda drygt 200 kronor, som gäller i de statliga affärerna. I de affärerna är det billigt, men hyllorna är ofta tomma. I de privata affärerna, som till exempel hos den populäre slaktaren ”Papi” som jag besöker, där finns det mesta man kan önska sig.
– Men om ett kilo halvbra kött kostar 70 kronor, så är ju det nästan en fjärdedel av min månadslön!
Ändå är alla jag talar med här ense om att det värsta av allt är våldet och brottsligheten. När vi går in i parlamentet i Caracas tvingar en vakt fotografen Anton Koposov att ta av sig sin halskedja i guld och stoppa den i fickan.
– De skär halsen av dig för att ta den, om de ser den, säger han.
– Jag vågade inte ta med bilen för att möta dig, säger min medhjälpare i Puerto Ordaz. För kanske någon stjäl däcken, eller bilbatteriet, när bilen står parkerad.
– Jag är livrädd varje gång min 16-årige grabb går ut för att spela fotboll, säger en pappa.
Och utanför det bårhus i Caracas dit man för alla som mördas står tiotals anhöriga och väntar för att komma in och identifiera sina nära och kära varje måndag morgon.
Oklar politisk framtid
Ljuset i slutet av tunneln då? Ingen verkar se det. Läget påminner om hur det var strax innan Sovjet kollapsade. Men en auktoritär socialistisk stat som kollapsar, som följs av ett kapitalistiskt styre som tar till ekonomisk chockterapi för att råda bot på varubrist och andra ekonomiska oklokheter i demokratins namn. Hur bra blir det?
Själv ser jag i dag inga tecken på social explosion. Oppositionen övertygar inte och presidenten verkar allt mer desperat med sina rallarsvingar mot allt och alla.
Men det lär finnas högt uppsatta ”chavister” som inser att enda chansen att vinna nästa presidentval (2019) ärligt, och på så sätt behålla både makten och alla personliga ekonomiska fördelar, är att ersätta Maduro med någon som övertygar som ledare. Kanske – en vild spekulation – är det vad som ligger närmast till hands.