Det är behaglig försommar i Donetsk. I den centrala delen av stan har mycket återgått till vardag. Från vårt hotell, Park Inn Radisson, hörs granatelden som vore den en förövning inför en nyårsafton på Södermalm. Den georgiska restaurangen Boriomi har åter öppnat. Gästerna ser obekymrade ut.
Flygplatsen totalförstörd
Maten är lika utmärkt som alltid. Lammkotletterna, valnötsrullarna med granatäpplegarneringar, vinbladsdolmarna och det underbara georgiska ostbrödet Kachapuri. Och även om musiken är usel och alltför hög, så slipper vi höra det dova ljudet från de återkommande granatnedslagen i de norra delarna.
Några timmar tidigare traskade vi omkring där, i resterna av människors liv, i resterna av det gamla Sovjetimperiet, i hus som träffats av granater avfyrade mellan ukrainska regeringsstyrkor och soldater i den självutnämnda republiken Donetsk. Husen i förorten Putilovka ligger mellan styrkor som fortfarande slåss om Donetsks internationella flygplats.
Barn leker i parkerna
Den stod klar lagom till fotbolls-EM 2012, men i dag är den total förstörd. Båda sidor avfyrar sitt artilleri väl medvetna om att en del av granaterna kommer att landa i bostadsområden där allt slits i stycken när de exploderar; ett slags cynism endast kedjerökande män i kamouflagefärgade kläder tycks förstå logiken i.
Det är lustigt att komma tillbaka. Den aggressivitet som fanns runt den av separatisterna ockuperade regionala regeringsbyggnaden när jag var här i juli förra året, är som bortblåst. På presskontoret i den så kallade Folkrepubliken Donetsk är personalen svalt vänlig och rutinerat professionell. Vi får våra pressackrediteringar på fem minuter.
I de centrala och södra delarna av stan finns väldigt lite som tyder på att ett slags krig utkämpas här. Barn leker i parkerna. Krogar och affärer är öppna.
Inget stort krig
Men bara en timme innan vi slog oss ner vid Boriomis rustika bord, stoppades vi av tre tjetjener i separatistarméns uniformer när vi filmade övergivna bostadshus i norra Donetsk. De kom i en gammal rysk Lada med sprucket avgassystem. En av dem hade ett jättelikt ärr över skallen. En annan en pälsmössa på huvudet.
Två av dem tog upp positioner med sina automatvapen medan den tredje förhörde oss. När vi lismat så mycket situationen krävde, försvann de uttråkade iväg i ett dystert avgasmoln.
Det är inget stort krig som utkämpas i skuggan av vapenvilan som slöts i Minsk februari. Det goda med avtalet är ändå att striderna nu begränsas till yta och omfattning; bara kulsprutor och granatkastare används, inga Gradraketer.
Slets i stycken
En till två civila dödas varje dygn. I förorten Putilovka slets en 73-årig man i stycken av en granat hans grannar beskyller ukrainska regeringssidan för. Vi var i resterna av hans lägenhet dagen efter explosionen och såg hur granaten slitit upp en stor del av flygeln på det redan från början illa byggda sovjethuset från
50-talet. Hade samma antal civila i Donetsk dödats för ett år sedan hade det varit första nyhet i BBC, CNN och Al Jazeera. Nu blir det inte ens en notis. Alla – de drabbade civila, de stridande parterna och omvärlden – har vant sig vid att konflikten i östra Ukraina numera är vardag.
Och Minskavtalet väcker inget hopp om ett snart slut på granatregnet över östra Ukraina.