Vägrade det första europeiska samarbetet
När sex stater i Västeuropa bildade Europeiska kol- och stålgemenskapen 1951, det europeiska samarbete kring handel med kol och stål som låg till grund för skapandet av EU, valde Storbritannien att stå utanför. Även när den Europeiska Ekonomiska Gemenskapen (EEG) kom till under 1957, tackade Storbritannien nej till medlemskap. Men efter att ha sett hur ekonomin blomstrade hos medlemsländerna, främst Frankrike och Tyskland, ändrade britterna inställning och ansökte om medlemskap, bara för att bli nekade vid två tillfällen av Frankrikes president Charles de Gaulle. Han anklagade Storbritannien för att vara själviska och mer intresserad av samarbete med USA än med Europa. Slutligen kom Storbritannien in i EEG 1973, då de Gaulles ämbetstid var över.
Röstade i frågan på 1970-talet
Men det blev ingen omedelbar framgång för Storbritannien i EEG, inflation fortsatte, så också stigande oljepriser och strejker. 1975, bara två år efter att man gått med i EU:s förlaga EEG utlyste den dåvarande Labour-regeringen under Harold Wilson, en folkomröstning om Storbritannien skulle stanna kvar i gemenskapen. Labour-regeringen var själv splittrad i frågan, men de konservativa under ledning av Margaret Thatcher kampanjade för att landet skulle stanna vilket också stöddes av landets största dagstidningar. Folket fick säga sitt och 67 procent röstade för att stanna i EEG.
Missnöjet växer
Under 1980-och 90-talet växer britternas missnöje med det som 1993 blir EU. Under ledning av den dåvarande ordföranden för Europeiska kommissionen, franska Jacques Delhors går unionen mot att bli allt tätare och styr mot en gemensam valuta vilket leder till att den brittiska kritiken om ett överstatligt Europa med orättvisa regler och maktförflyttning till Bryssel höjs. När EU skapas, förhandlar Storbritannien till sig att slippa ansluta sig till en gemensam valuta. Ända sedan dess har motståndet mot att skippa pundet för euron varit stort.
Eurokrisen ökar på skepsisen
I och med de senaste årens eurokris har en chans för ett brittiskt anslutande till euron bedömts som minimal. När flera medlemsländer har genomgått kraftiga skuldkriser som gjort att unionen lånat ut stora summor för att rädda länder som Grekland, har det ökat på britternas EU-skepsis. När EU-ledare i december 2010 kämpade för att skärpa unionens budgetregler i kölvattnet av finanskrisen, krävde David Cameron undantag för Storbritannien såväl som en nödbroms att kunna dra i när EU-beslut inkräktar på den inre marknaden. Detta skulle inte bli sista gången Cameron förhandlade om nya villkor för britterna utan satte bollen i rullning på nytt.
EU-kritiska Ukip vinner mark
Det EU- och invandringskritiska partiet UK gick starkt framåt i EU-valet 2014 och byggde sin framgång på krav om ett utträde ur EU. Partiets kritiska hållning mot EU grundar sig i att man skyller den ökade invandringen från EU:s östliga stater på EU:s fria rörlighet. Ukip vill lämna EU för att kunna stoppa invandringen av östeuropéer till Storbritannien. Ukips framgångar har satt press på partier som Labour och det regerande konservativa partiet att bland annat se till att invandrare inte ska få sociala förmåner förrän flera års vistelse i Storbritannien.
Cameron förhandlar och låter folket säga sitt
När premiärminister David Cameron i valet 2015 fick förnyat förtroende att leda landet tog han fasta på opinionens missnöje med ett EU som kritikerna menade detaljstyr, minskar självbestämmandet och ökar på invandringen. Cameron krävde och fick bland annat Storbritannien ska undantas från en tätare sammanslutning av EU, garantier för att som icke-euroland drabbas av beslut i eurozonen och kunna begränsa välfärdssystemet för invandrade EU-medborgare. Premiärministern lyckades också minska barnbidrag för EU-invandrares barn som bor kvar i hemländerna. Efter att förhandlingarna blev klara i februari i år, ansåg sig Cameron nöjd med dealen och annonserade att han ska göra allt för att övertyga sitt folk om att stanna i EU. Men han höll sitt tidigare vallöfte om en folkomröstning i frågan och den 23 juni ska nu folket ta ställning till om de vill stanna i EU med de nya villkoren.