Männen vid vägspärren är många och uniformerade. Det är som att vara på väg in i en krigszon, även om männen inte bär vapen och tragedin som tog människoliv är 30 år gammal. Men giftet som dödar finns kvar – det är bara 30 år sedan katastrofen i Tjernobyl.

Kvar i ett hus, bara några mil från Tjernobyl, bor Nikolaj och Sofia Klyntjinski. Huset de byggde för över 50 år sedan. De vägrade att lämna sin lilla gård, trots det gula regnet som föll över jorden och djuren de ägde, efter att kärnkraftverket exploderat.

Kallar ersättningen för kaninpengar

Alla andra i byn, 93 hushåll, evakuerades – med eller mot sin vilja. Alla lovades nya lägenheter och rundlig ersättning.

Men livet i staden blev outhärdligt för många och ersättningen låg låst på bankkonton. Där låg pengarna, helt utan möjlighet att röras, så länge att de till slut nästan inte var värda något.

– Kaninpengar, kallade vi det, säger Nikolaj.

Han är nöjd med att de stannade, han och hustrun Sofia. Nikolaj kände till  olyckan innan myndigheterna sade något, han visste mer än de flesta i det gamla Sovjetunionen, han hade en stark radiomottagare och lyssnade på Voice of America.

Dessutom visste han att det var bra att få i sig jod och han kände apotekaren – så de skyddade sina sköldkörtlar direkt. Han visste också att översta jordlagret var förgiftat och skrapade med sin traktor bort 10 centimeter av  det översta jordlagret direkt på sin åker. Dessutom skaffade han sig en mätare.

– Det var rena villervallan, ingen visste någonting. Men jag visste, säger Nikolaj och ser mycket nöjd ut.

Grannarna som flydde är döda

Sofia berättar också att nästan alla deras grannar som flydde till samhället några mil bort är döda i dag. Hon menar att deras liv blev så mycket sämre där. Hon är inte säker på att deras dödsfall hade något med olyckan att göra.

Klart är dock att trots att Tjernobyl ligger i Ukraina så föll 70 procent av det radioaktiva stoftet ned i Vitryssland, och även om vindarna spred radioaktiviteten över stora delar av Europa, så är området närmast gränsen till Ukraina det värst drabbade.

Nikolajs och Sofias by är jämnad med marken, bara deras hus står kvar. Andra byar är spöklika: naturen har tagit över, som om alla invånare låg och sov i en Törnrosa-sömn.

SVT:s Korrespondenterna färdas här genom ett landskap av orörd natur, strålningen mäts med jämna mellanrum. Allt djurliv har ökat, här finns visenter och vargar, mängder av fågelarter. Ofta är strålningen bara lite högre än den bakgrundsstrålning som finns i Sverige.

Men så ibland skjuter den i höjden och det blir direkt ohälsosamt att stanna en längre stund.

Håller koll på strålningsvärdena

Hemma hos Nikolaj och Sofia har de koll på strålningsvärdena. De fortsätter att odla nästan allt de behöver, de har höns och bin och maler sitt eget mjöl. Dessutom kommer en rullande affär två gånger i veckan och brevbäraren kommer med pensionen.

Men sedan bilen gick sönder är de ännu mer isolerade. Nikolaj verkar inte bry sig, han är en self-made man, inget problem verkar olösligt, men Sofia säger:

– Jag saknar någon att prata med och göra saker tillsammans med. Vi brukade hjälpas åt i trädgårdarna och med potatisskörden.

– Jag saknar våra grannar.