Allt som Hussam och Dalal ägde fanns i två ryggsäckar och en plastpåse. Nu är även det borta.

– De tog allt. Våra pass, saker och våra pengar. Nu har vi ingenting, säger Hussam på en dålig linje från Budapest i Ungern.

SVT har följt Hussam och Dalal från Syrien under en bit av deras resa. I torsdags vinkade jag hejdå till dem strax innan gränsen till Ungern som de skulle passera för att så småningom ta sig vidare mot Tyskland, där deras tre barn finns. Men redan nästa dag kommer samtalet från Hussam. Hans röst är desperat.

– Jag vet inte vad jag ska göra.

De befinner sig nu på Keletistationen i Budapest och vi bestämmer att jag ska komma dit från Belgrad. Synen som möter mig i tunneln under stationen är makaber. Täta rader av hundratals människor. Kvinnor, män, barn, gamla i rullstolar. Ingen av dem vet hur de ska ta sig därifrån.

– De låter oss inte gå på några tåg, vi kommer inte härifrån, säger Hussam med tom blick. Han och hans fru Dalal sitter på ett liggunderlag och en filt som de har fått tag i. Klockan är mycket och de är enormt trötta efter nattens långa färd från gränsen och hit.

Skiljdes från vännerna

Hussam berättar att efter att vi skiljts åt vid gränsen så åkte de buss i någon halvtimme. Sedan blev de avsläppta och började gå längs järnvägsspåret. De gick i grupp med sina vänner som de haft följe med ända från Grekland.

– Vi gick i två timmar innan vi såg ljus från husen. Vi såg vakter som kom emot oss och var så rädda.

Han berättar att gruppen splittrades eftersom några ville gå fram till vakterna och lämna sina fingeravtryck och andra istället vill försöka smyga sig förbi dem. Att träffa vakterna skulle innebära en risk att tvingas lämna fingeravtryck och få Ungern som ankomstland. Enligt Dublinförordningen ska en flykting söka asyl i ankomstlandet och ingen i gruppen ville söka asyl i Ungern.

Hussam och Dalal tillhörde de som bestämde sig för att gå fram till vakterna. Väl där släppte vakterna förbi dem utan att tvinga dem att lämna fingeravtryck. Några män erbjöd dem att åka med till Budapest för 200 euro var.

– Vi åkte med dem i kanske fem minuter, innan de skrek att polisen kommer och att vi måste springa.

Blev lurade

Men Hussam och Dalal blev lurade. Inga poliser syntes till, istället försvann männen och deras bagage blev kvar i bilen.

– Vi väntade i fem timmar på att de skulle komma tillbaka. Det var kallt, mörkt och regnade. Vi var så trötta, berättar Hussam och skakar på huvudet.

Men männen kom aldrig tillbaka. När Hussam och Dalal frågade om ny skjuts och erbjöds återigen åka till Budapest, den här gången för totalt 500 euro.

– De lämnade oss här, säger Hussam och slår ut med händerna. Nu vet vi inte vad vi ska göra. Stationen är stängd för oss, vi får inte åka någonstans.

Har gråtit hela dagen

Dalal pekar under sina ögon, gestikulerar för att visa att hon har gråtit. Huden runt ögonen är sotig av gammal mascara.

– Hela dagen har hon gråtit, säger Hussam.

Var deras vänner är vet de inte. Abdullah, lilla ettåriga Nadia och hennes föräldrar som jag träffade under resan mellan Belgrad och ungerska gränsen har de inte hört något från.

– Jag har försökt ringa, men inget svar, säger Hussam.

När jag lämnar deras lilla plätt med filtar under tågstationen är det sent. Deras trötthet obeskrivlig. I tunnelns tak lyser starka lysrör rakt ner på dem. Hela tiden rör sig människor runt dem. Små barn tultar fram barfota på det smutsiga och iskalla stengolvet.

Vi bestämmer att jag ska komma tillbaka i morgon. Men så blir det inte.

Mitt i natten ringer telefonen och när jag svarar hör jag Hussams röst. Den har ett helt annat tonläge nu.

– Äntligen goda nyheter. De har kommit med bussar, de ska till Österrike. Vi sitter på bussen nu, säger han.