Ett tag sen såg det ut att vara frid och fröjd i partiet med en ung dynamisk ledare, Marine Le Pen. Men nu är hon på krigsstigen mot sin far, partiets grundare Jean-Marie Le Pen, som nu riskerar att uteslutas från partiet.

Orsaken är att han uttalat sig som en gammal nazist som förnekare av Hitlerregimens folkmord på judarna och kallade gaskamrarna en parentes i historien.

Blev för mycket

Det blev för mycket för Nationella Frontens (NF:s) ledning. Och tydligen även för Marine Le Pen som måste kasta ut sin far.

Nu hoppas Jean-Marie Le Pen på att hans dotter ska sluta bära hans namn och gifta sig. Det låter som något ur ett klassiskt drama.

Man kan säga att konflikten handlar om Marine Le Pens planer på att ställa  upp som fransk presidentkandidat i valen 2017. Rimligtvis är detta ett sätt att bredda partiets bas.

Öka förtroendet

En gång grundades det bland annat av dem som under andra världskriget samarbetade med den Hitler-styrda Vichy-regimen, som med våld styrde den del av Frankrike som inte var ockuperad av tyskarna.

Nu måste man söka öka förtroendet för partiet. Och då måste ska den gamla hårda kärnan som samlats runt Jean-Marie bort för att inte ge partiet dåligt rykte. NF vill bli som alla andra.

Aktionen är alltså ett sätt att göra FN till ett parti vilket som helst. Inte ett parti som har sina rötter i en politisk rörelse som har bejakat folkmord.

Exempel från Italien

Ett exempel på att det lyckats att på detta sätt ”normalisera” ett extremistiskt parti finns i Italien.

Där grundades efter kriget och Mussolinis fall partiet Sociala italienska rörelsen (MSI, Movimento sociale italiano). Det var ett parti som åtminstone i hög grad var uteslutet från gemenskapen med de övriga partierna.

På partiets möten gjorde gamla stötar den ”romerska hälsningen”, alltså det gamla störtade italienska fascistpartiets hälsning som är ungefär densamma som Hitlerhälsningen.

Längtade tillbaka

Man längtade tillbaka till den gamla tiden och det var i stort sett bara de gamla stötarna från Mussolini-tiden som var medlemmar. Man påstod till och med att partiförkortningen MSI i själva verket betydde Mussolini Sempre Immortale (Mussolini odödlig för alltid).

Men något hände när Gianfranco Fini kom till makten i partiet. Han inledde i mitten av 1990-talet en förändring av MSI som gjorde det till ett parti som var någorlunda accepterat som ett slags högerparti ute på högerkanten.

Hur allvarligt menat det var är svårt att säga. Motståndarna menade att det var ett sätt att fortsätta stt klättra i karriären.

”Mussolini största statsmannen”

Visserligen sade han så sent som 1994 i en intervju att Mussolini var den störste statsmannen under 1900-talet. Men Silvio Berlusconi drog samma år in honom i ett samarbete som fortsatte under många år, även i opposition. Det var Berlusconi som började göra Italiens nyfascister rumsrena.

Fini började mer och mer rensa ut dem som gjorde den romanska hälsningen. Och de som inte ville sluta att hälsa på det sättet bildade egna utbrytarpartier. Finis parti bytte namn till Nationella Alliansen (Alleanza Nazionale) 1995. MSI:s gamla symboler med anknytning till den gamla fascismen försvann 2006.

Fini försökte göra sig allt mer statsmannalik. Han besökte till exempel det israeliska minnesmärket över de judiska offren för nazismen, Yad Vashem.

Tog avstånd från illdåd

Han tog avstånd från en rad av Mussolinis illdåd, bland annat fascisternas judeförföljelser. Han menade att invandrare med uppehållstillstånd skulle få rösträtt. Han verkade vilja bredda partiets väljarunderlag och ta avstånd från de Mussolini-nostalgiska medlemmarna.

Fini var bland annat utrikesminister i två Berlusconiregeringar och bemöttes vad man kan förstå av övriga EU:s utrikesministrar som en jämlike.

2008 upplöste Fini sitt parti som gick upp i Berlusconis parti. 2010 bröt han definitivt med Berlusconi bland annat på grund av dennes regeringsstil.

Fini bildade ett nytt parti som kallade sig högerliberalt, men det fick vid senaste valet få röster och försvann snöpligt ur dagspolitiken. Det splittrades i en rad smågrupper som alla gick längre till höger, missnöjda med den tidigare inriktningen.

Går att fräscha upp

Det visar alltså att det går att fräscha upp ett partis skamfilade rykte – åtminstone för en tid. Partiet fick under sin livstid mellan cirka 10 och cirka 16 procent av rösterna.

Det är någonstans i det här utvecklingsstadiet som Le Pens parti verkar befinna sig. Fini lyckades – men bara för några år. I vems spår ska Marine Le Pen gå?