För kort tid både i Syrien och med ryssarna för att se förbi det som visas upp. För kort tid för att hinna kontrollera de faktauppgifter som presenteras. Och för kort tid för att hinna få den där magkänslan som gör att jag ofta kan (tror jag i alla fall) hamna rätt trots att jag inte vet allt jag egentligen borde veta.
Att resan dessutom görs på ett så intensivt och tidskrävande sätt att den lediga tiden inskränks till några enstaka timmar per natt gör det hela ännu svårare:
Samling utanför försvarsdepartementet i Moskva tisdag kl 19:00 Därifrån buss till en militär flygplats och väntan till kl 02:00 då planet lyfte. Landning på flygbasen i Lattakia 07:30. Arbetet börjar omedelbart med visning runt basen, aktiviteter av olika slag, filmande av plan som startar och landar, intervju med generalmajoren.
Fest till Assads ära
Så, vid 13-tiden in i bussarna – fem bussar med drygt 120 reportrar och fotografer från hela världen. Ett par timmars färd till den lilla staden Kaukab, nära Hama, där det ordnas fest till Rysslands och Bashar al Assads ära. Dessutom utdelning av ryska matpaket, och som avslutning en ceremoni där en liten grupp män officiellt avslutar sitt krigande mot Assad och lämnar in sina vapen.
Bussarna igen. Framme på hotell Afamia i Lattakia strax före midnatt. Hinner slänga i mig lite mat medan jag skriver manus. Datorn hänger sig, Färdig med redigeringen 02:30. Börjar skicka hem inslaget över en skakig och långsam internetledning.
Väckning 06. In i bussarna igen. Till Palmyra ska vi, visar det sig. Färden tar sju timmar. Hela tiden cirklar tungt bestyckade stridshelikoptrar runt vår konvoj. En pansarbilar i täten, andra militärfordon mellan våra bussar.
Skottsäkra västar och hjälmar
Poängen med våra långa resor är nog delvis att visa upp hur stora områden som nu ”befriats” av den syriska regeringsarmén med hjälp av ryskt flyg. Men om ryssarna och syrierna nu har kontroll, varför behövs då militär eskort, skydd av stridshelikoptrar, och varför måste vi ha skottsäkra västar och hjälmar inom räckhåll hela tiden?
Så Palmyra. Befriat från terroristerna i Islamiska Staten för några veckor sedan. Ny rysk militärbas uppförd. Vi får te och bröd bakat på basens eget bageri. Så kommer den stora nyheten: Vi ska gå på konsert. Konsert i amfiteatern i det antika Palmyra. Vem uppträder? Den fina orkestern från Marinskijteatern i Sankt Petersburg. Vem dirigerar? Den världsberömde Valerij Gergijev. Vem är cellosolist? Sergej Roldugin – mannen som sägs vara en av president Putins närmaste vänner och som i skandalen runt de läckta panamadokumenten avslöjas ha för ut miljoner – eller var det miljarder – dollar från Ryssland. För vems räkning? Vem tror att en föga känd cellist disponerar sådana fantasisummor?
Putin dyker upp
I publiken kanske fem hundra ryska soldater, två hundra finklädda syrier, och så vi. Gergijev kommer upp på podiet. Föreställningen kan börja. Nej, vänta lite. På en jättestor TV-skärm dyker president Putin upp. Han håller tal om vikten av samarbete mot terrorismen, gläds över att Bashar al Assad har befriat Palmyra, och står artigt kvar i bild och väntar tills talet har lästs upp också på engelska och arabiska.
Sen börjar föreställningen. Direktsänd i rysk och syrisk TV. Oklanderligt producerad. Rörliga kameraarmar svänger över de ståtliga ruinerna och publiken. Fyra fasta TV-kameror och fyra kameramän som rörs sig bland musiker och publik.
Kulturen återkommer till Palmyra
Civilisationen och kulturen har återkommit till Palmyra, är budskapet. Och det ju sant, fast kanske bara på sätt och vis. För det är Assads styrkor som har dödat överlägset flest civil under kriget. Och det som blev ett krig började ju med fredliga demonstrationer där kravet var; bort med diktaturen, vi vill ha demokrati. Assads våldsamt brutala svar ledde till kriget, där det kanske inte ens i början fanns någon enda part som var rumsren.
Så intervjuer med ryska höjdare och ett par syriska företrädare. Bussarna igen. Färd genom hela natten längs kolmörka vägar. Men om eskort av militärhelikoptrar var nödvändig på dagen. Varför behövs inte helikoptrarna på natten – som ju rimligen är farligare? Var det så att helikoptrar flög med oss för att de blir bra på bild? På natten går det ju inte att filma dem.
”Alla vi möter tackar Putin och Assad”
Framme på hotellet vid fyra på morgonen. Upp vid åtta. Tid ett par timmar för att skriva nått kanske, det här för min del. Så dags att åka till flygbasen och vidare till Moskva.
Vad har jag sett? Vad har jag förstått?
– Vi har befriat SI och så många kvadratkilometer, SI och så många städer och byar, attackerat IS och andra terrorister framgångsrikt på SI och så många platser, säger befälhavaren. Alla vi möter tackar Putin och Assad. Men de vi inte möter då? Överallt längs vägarna vi åkt, i byar och städer vi passerar tomma, övergivna hus. Vad skulle alla de som flytt ha sagt? Skulle de också ha tackat Putin och Assad?