– Vi får vatten, vi får mat. Vi lever tack vare hjälpen från regeringen, gud har inte gett oss någonting, säger Shihareg Weldeyohannes.
Hon talar med tunn röst, hennes anletsdrag är präglade av den ständigt brännade solen, hon är inte bitter över att livet ska vara så hårt utan snarare tacksam. Hennes gamle man, med dålig rygg men försvånansvärt pigga fötter, har precis fått hem en säck med vete tack vare en stark granne. Jag frågar honom vad som händer om 2016 blir ännu ett torkans år. Han tittar upp mot en obestämd fläck i taket:
– Fråga inte om det. Vi tittar bara upp mot Gud. Vart ska vi ta vägen om torkan fortsätter? Vi kommer alla att dö, säger Gelaw Weldetsadik.
Hundratusentals dog förra gången
När jag lyssnar på Gelaw Weldetsadik förstår jag att han sagt så tidigare, närmare bestämt 1984 då uppemot en miljon människor dog av svält och andra umbäranden. Han kommer att överleva även den här gången. På den tiden härskade en synnerligen obehaglig kommunistisk diktatur som inte tvekade att stoppa hjälpsändningar för att kväsa ett rebelluppror i norra Etiopien. Nu styr en regim som inte hör hemma i det demokratiska finrummet, men den gör, enligt utländska diplomater och hjälporganisationer, sitt yttersta för att hjälpen ska nå ut till så många som möjligt.
Undernäring trots att hjälpen når fram
Yilma Yorku är chefsadministratör i Sekotaregionen och ytterst ansvarig för 528.764 fast bosatta själar. 55% av dem är barn. Yilma Yorku är själv en överlevare från 1984 och tillsammans med tusentals andra vandrade han i två dygn, en sträcka på 100 km, till staden Koram för att undvika svält och diktaturens flygbombningar.
– Nu kan jag hjälpa människor på ett sätt som jag inte kunde då, säger Yilma Yorku. Vi står i ett av tre jättelika förrådstält i staden Sekota.
– Månadsransonen är 15 kg vete, 4 kg bönblandning och nästan en halv liter olja, berättar chefsadministratören.
391.000 invånare i regionen har fått hjälp. Men 54.032 personer lider av undernäring, få har råd att köpa ägg, mjölk, kött och grönsaker i tillräcklig utsträckning.
Han berättar hur det var vid förra svältkatastrofen
Lantbrukaren Gelaw Alemu har vandrat nästan 5 timmar för att komma hit till staden Sekota för att få sin månadsranson. Jag frågar om skillnaden mellan 1984 och 2016. Han visar sig vara ett oralt fenomen och gruppen av människor som sitter runt honom lyssnar andäktigt när han beskriver hur massgravar fylldes med 20-30 döda i varje. Nu är det annorlunda.
– Vi har en regering som hjälper folket, säger Gelaw Alemu
Åhörarna applåderar unisont. Att det står USAID på säckarna och att spannmålet skördats av amerikanska bönder är inget Gelaw Alemu reflekterar över.
Pengarna på väg att ta slut
I huvudstaden Addis Abeba möter jag Stephanie Savariaud vid WFP. Hon berättar att hjälpinsatserna för tillfället täcker de nödvändigaste behoven, omvärldens penningstöd bara räcker några månader till. Etiopien betalar en stor del av hjälpinsatsen med egna pengar, men fylls inte det utländska stödet på senast i juni, ja då väntar ännu hårdare tider för tio miljoner människor.