– Klimatforskare pratar om år 2050 eller 2100, och det är väldigt långt ifrån vår vardag. Och man har också byggt mycket bilder av is, isbjörnar och översvämningar i Stilla havet och då tror man att det är långt borta geografiskt ifrån oss också. Det framställs också som att de människor som lider av klimatförändringarna är typiskt fattiga människor långt borta, säger han i en intervju i Aktuellt.
Att människor sedan hör om förhandlingar där politiker och ledare för näringslivet deltar ger en bild av att man själv inte kan påverka utvecklingen på något sätt, vilket ger en känsla av hjälplöshet, förklarar han.
Utmattningssyndrom
Ofta skapas också en domedagsstämning, inte minst genom medias rapportering. En studie som gjorts vid Oxford Institute for Journalism visar att över 80 procent av de mediainslag som ingick i undersökningen inramades av en katastrof- eller en apokalyptisk stämning. Det leder till en form av utmattning hos mottagaren när det gäller att ta in katastrofer. Vi reagerar först med skräck och rädsla, och sedan vänjer vi oss.
– Vi blir skeptiska till de här domedagsprofeterna så det blir ett bakslag för klimatvetenskapen, för att man för många gånger hör om katastrofer, säger Stoknes.
I vardagen hamnar människor också ofta i intressekonflikter när det gäller vår livsstil kontra miljöhotet. Det leder till en dubbelmoral, där vi ursäktar oss med att till exempel jämföra vårt bilåkande med grannens.
Individuella handlingar krävs
Det som krävs är individuella handlingar, anser Stoknes, till exempel genom att köpa utsläppsrätter för att kompensera för en flygresa, i stället för att må dåligt inombords.
– Alla de individuella handlingar vi gör är viktiga för de sprider sig som ringar på vattnet. Då blir det normalt att vi lever klimatvänliga liv och när vi gör det ökar stödet nerifrån och upp så att politikerna kan fatta de strukturella beslut som krävs för att lösa klimatproblemet.