”Tio år”, säger flickan när vi frågar hur gammal hon är. Sedan tillägger hon: ”Tror jag”.
Vi äter en utmärkt nyfångad fisk – kokt i timjan och smör – vid strandpromenaden i centrala Izmir. Det är jag, fotografen Niclas Berglund och vår vän och tolk Hamzeh.
Försörjer sig och sin mamma
Hon heter Sabuha och säljer pappersservetter i buntar om tio. Hon kommer från Aleppo och bor här ensam med sin mamma. Nu har de har varit i Izmir i ett år. Hennes mamma kan inte arbeta – de lever på vad Sabuha kan tjäna på att sälja pappersservetter. Det är i alla fall vad hon berättar.
Under hela vårt samtal biter hon förstrött på en av servettbuntarna. Hon svarar kort och enstavigt. Jag brukar stålsätta sig mot alla tiggeriförsök och eländeshistorier, speciellt när jag äter en god måltid på en fin uteservering efter en ganska ansträngande dag. Men Sabuha är så totalt utan alla de klassiska tiggeriknepen: det enformiga tjatet som inte accepterar ett nej. Hon ser bara så ensam och övergiven ut.
Och när allt kommer omkring säljer hon servetter, hon tigger inte. Sabuha och mamman hyr ett rum för 600 lira i månaden. 1800 kronor. Det känns lite ofint att förhöra sig om den lilla familjens privatekonomi, men om det hon säger stämmer är det helt upp till Sabuha att tjäna ihop till hyran.
Frågor känns överflödiga
Jag ger henne rätt mycket pengar, överväldigad av hennes okonstlade utsatthet. Eftersom jag själv varit i Aleppo och funderat över hur barn kan leva i en stad så förstörd, så utsatt för dagliga flygangrepp, artilleribeskjutningar och automatvapeneld, känns det överflödigt att fråga varför de lämnade Syrien.
Innan hon går frågar jag vilka planer de har, Sabuha och hennes mamma. Hon skakar bara lite vagt på huvudet och säger: ”Jag vet inte”. Jag frågar om de har en mobil vi kan ringa. Kanske hålla kontakten? Kanske vi kan hjälpa lite mera? Hon skakar på huvudet igen. De har ingen mobil.
Så försvinner hon bort mot de andra borden längs strandpromenaden och lämnar oss med varsin bunt pappersservetter på bordet som enda spår av hennes liv. Efter en stund kommer fler barn. De är också från Aleppo. De vill också ha pengar. Troligen har Sabuha pratat med dem om oss. ”Där borta sitter några som ger”. Och så kickar cynismen in. Hur många ska vi ge till? Varför ger vi? För att hjälpa? För att döva vårt samvete?
Avlägset ansvar
Jag vet inte. Jag gav bara till Sabuha. Men de andra barnen var precis lika okonstlat utsatta som hon. Vad händer med dem i Izmirnatten? Det finns förstås förklaringar till varför de hamnat här. Någonstans finns ett ansvar långt utanför våra futtiga beslut om att ge eller inte ge. I Damaskus. Moskva. Teheran. Och Washington. Och i någon mån Bryssel. London. Paris.
Men där ansvaret finns, syns inte Sabuha.