Priset till Obama kan ses som det tydligaste beviset på att den norska nobelkommittén vill överraska, chocka – vill väcka uppmärksamhet.

Man kan säga att även priset till Malala Yousafzai var ett spektakulärt pris. Det var för ett oerhört gott syfte, men det var också spektakulärt med en tonåring – om än aldrig så prövad av lidande och med förfärliga erfarenheter bakom sig.

Folkens förbrödrande

Dagens nobelpris blev därför en överraskning i den andra riktningen. Det känns som om Stortingets nobelpriskommitté nu har ändrat inriktning.

Det är inte längre det uppseendeväckande som står i mediernas strålkastarljus som premieras. Det är andra saker.

Det som ska förverkligas är Alfred Nobels testamentsvillkor för fredspristagare, bland annat ”åt den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående armeer samt bildande och spridande af fredskongresser”. Det är denna passus som priskommittén nu har tolkat något annorlunda.

Konkret vardagsarbete

Den tunisiska grupp som nu har fått priset har arbetat och gnetat med att försöka få sitt land på fötter, att få det att undvika kaos.

Det är ett konkret vardagsarbete som får sin belöning. Denna grupp har arbetat utanför det strålkastarljus som världens medier sätter på en Barack Obama.

Det är nog ingen tvekan om att detta har att göra med personalbesättningen i kommittén, som är politiskt tillsatt.

Från annan synpunkt

Kommittén har bytt ordförande. Arbeiderpartiets Thorbjørn Jagland har fått lämna plats åt Kaci Kullman Five från Høyre (de konservativa).

Vi kan anta att det har varit Jagland som i hög grad stått bakom det spektakulära.

Man kan se dagens pris utifrån en annan synpunkt också.

Flera av de tidigare prisen har varit – på olika sätt – mera något av en uppmuntran för vad som ska ske, ett lycka till på vägen, alltså. Obama är ett exempel. Det var en förhoppning om en fredspresident som fick priset.

Visste inte hur det skulle sluta

Även Malala kan ses ur samma vinkel. Det var en uppmuntran för hennes fortsatta aktioner för att sprida uppmärksamhet i fråga om religiöst förtryck av unga kvinnor.

Ja, även priset till organisationen OPCW, som motarbetar kemiska vapen kan ses som ett sådant. OPCW placerades i rampljuset 2013. Vi kan utgå från att det var tänkt som ett stöd inför dess just då stora uppgift.

Då hade den påbörjat nedmonteringen av syriska kemiska vapen. Vi visste inte i oktober 2013 om operationen verkligen skulle lyckas, eller om den till sist skulle stöta på motstånd från den syriska regimen.

Efter uträttat arbete

Belöningen av den tunisiska gruppen har skett efter uträttat arbete. Eller åtminstone efter att en viktig etapp i samhällsbygget är uppnått.

Givetvis fortsätter processen i Tunisien, än är Tunisien nog tyvärr inte räddat, men det är hittills det enda exemplet på att det – hittills – har gått bra för ett av den arabiska vårens länder.

Men nu verkar priskommittén mer inriktad på att ge priset åt någon som redan har uträttat något påtagligt. Kanske är det så. Vi får vänta och se vad som händer med priset i framtiden,