Det ser ut som expressiv graffiti eller något i den stilen, men är något betydligt mindre jordnära.
Färgerna, formerna och ljuset kommer i stället från Stora magellanska molnet. Det är en av våra närmaste galaxer, en granne som ”bara” ligger 163 000 ljusår bort.
Bakom bedriften står det Europeiska sydobservatoriet (ESO) och dess ”Very Large Telescope” i Chile.
Detta är inte det första fotografiet på avlägsna stjärnor från observatoriet och säkerligen inte det sista. Men till skillnad från tidigare bilder visar denna hur nya stjärnor föds samtidigt som andra precis har dött.
– Vi ser två områden på bilden. Till höger ett ljust område med mycket unga stjärnor och till vänster ett område där stjärnor just har dött, säger Daniel Dahlin, astronom och representant för ESO i Sverige.
Strålande ljus
Den nya bilden utforskar ett område av galaxen som kallas för NGC 2035, mer känd som Drakhuvudnebulosan, skriver ESO på sin hemsida. Området till höger är en så kallad emissionsnebulosa som består av gasmoln som lyser tack vare den starka strålning som kommer från unga stjärnor. Strålningen slår bort elektroner från atomerna i gasen. Dessa återkombineras sedan med andra atomer och skickar ut ljus.
Andra områden består av gas som i stället för att skicka ut ljus absorberar det, vilket syns som mörka fläckar i nebulosan.
– De nya stjärnorna är kanske några miljoner år gamla. Vår egen sol, som kommit halvvägs på sin levnadsbana, är cirka fem miljarder år gammal.
Exploderar av egen tyngd
De trådliknande röda formerna till vänster kommer inte från unga stjärnor, utan från stjärnor som just har dött. Detta glödande dödsdrama utspelades för något eller några hundratusentals år sedan och det vi ser är de rester som stjärnan slungat ut som ett resultat av en av de mest våldsamma händelser som finns i hela universum – en supernovaexplosion.
Inuti en vanlig stjärna pågår ständiga kärnreaktioner som resulterar i stora mängder energi, vilket gör att stjärnan lyser. Dessa reaktioner gör också att stjärnan kan motverka gravitationen och hålla sig uppe, ungefär som en ballong som hela tiden fylls med luft. När bränslet tar slut och kärnreaktionerna upphör faller stjärnan ihop av sin egen tyngd. Men till skillnad från en pysande ballong blir trycket så stort att den kollapsande stjärnan exploderar.
– Kvar blir en mycket tung neutronstjärna eller möjligtvis ett svart hål som finns någonstans i mitten av det röda. En neutronstjärna är oerhört tät, men ett svart hål är ännu tätare.
Syns med ögat
I rymden är allting stort. NGC 2035 är inget undantag. De moln som syns på bilden mäter flera hundratals ljusår. Med tanke på att ett enda ljusår motsvarar 9 461 miljarder kilometer så...
– Och det vi ser här är ändå bara en liten del av Stora magellanska molnet.
Med astronomiska mått är dock denna galax liten. Tio gånger mindre än vår egen Vintergata. Men den går ändå att se med blotta ögat och det är så den har fått sitt namn, efter sjöfararen Ferdinand Magellan som såg den under sina upptäcktsresor på det södra halvklotet.