Jag har levt med min familj i en stad där inte bara hot om terror fanns utan där också stora attacker inträffade. Köpcentrumet Westgate i Nairobi var ett ställe vi brukade gå till med barnen. Min fru var och fikade där dagen innan al Shabab slog till. Under själva attentatet var jag inne i samma kafé där hon suttit och såg de döda människorna ligga på golvet.

Efter Westgate blev många väldigt rädda. Särskilt västerlänningar som arbetade i Kenya kände stor oro och många lämnade landet kort efter.

Hot om terrorattentat syns och känns. Utanför våra barns skola stod plötsligt poliser beväpnade med automatvapen och säkerhetskontrollerna ökade överallt. I synnerhet vid andra köpcentrum givetvis.

Påverkar alla

Men framförallt kändes terrorhotet. Alla som bodde i Nairobi var tvungna att göra egna bedömningar och fatta egna beslut kring sina familjers säkerhet. Och det är svårt.

Under en period efter Westgate ville inte jag att min fru skulle vara ensam med barnen i köpcentrumet i närheten av där vi bodde. Inte för att jag var orolig för attentat där, det var i själva verket mycket osannolikt. Men därför att folk var så på helspänn att minsta däckexplosion utanför skulle kunna orsaka panik inne i centrumet. Och när människor springer trampas ett litet barn lätt ner.

I övrigt fattade vi beslutet i familjen att leva på det sätt vi kände var säkert och försökte aktivt att inte oroa oss. I det läget vi skulle känna att vårt liv blev för kringskuret hade vi möjligheten att flytta. Detta inträffade inte, att vi flyttade till Johannesburg drygt ett år senare var av rent yrkesmässiga skäl.

Många av mina bekanta kände stor oro, men gjorde inget åt det. Fast de också hade möjlighet. De besökte platser där de var ytterst obekväma och de rörde sig i sammanhang där de fruktade att en attack skulle kunna inträffa. Och det påverkade dem väldigt negativt.

Rykten börjar spridas

I kölvattnet av den oro som fanns började ryktena sprida sig. Via sms, mejl och i sociala medier spreds specifika varningar om olika platser. Ofta väldigt detaljrika och gärna med en icke namngiven auktoritet som källa – en ”säkerhetsexpert” som jag känner har hört, eller en ”vän inom militären” säger att…

Nu är ju det en ganska stor skillnad på läget i Kenya och i Sverige. Men jag tror att det finns risk för samma mekanismer. Det skulle inte förvåna mig om det snart börjar spridas rykten om specifika platser i Sverige där terrorn väntas slå till. Varningar som säger att ”myndigheterna känner till detta men vill inte orsaka panik.”

Problemen med de här ryktena är att de är väldigt svåra att stå emot. Människor delar dem trots att de säger att de inte tror på dem. För att det är lite exklusivt att få komma med nyheter. Och man vet ju aldrig…

Terrorister vinner på ryktena

Men det är i själva verket ytterst oansvarigt att sprida overifierad information eftersom många människor i nästa led sprider den vidare i helt andra tonarter. Och plötsligt når de en mamma eller pappa som har sitt barn på just den aktuella platsen. Och det är då samhället börjar påverkas negativt av ryktena och de eventuella terroristerna har redan vunnit till hälften.

Men vad ska man göra då? undrar många. Det vet jag lika lite som någon annan. Om jag själv bodde hemma i Stockholm med familjen just nu skulle jag nog inte göra någonting. Inte läsa alltför mycket skräp som riskerar att sätta griller i huvudet, men samtidigt ta åt mig det som sägs från trovärdiga kanaler. Och framför allt inte sprida rykten.