400.000 människor har uppskattningsvis dödats sedan Syrienkriget inleddes. Men här i jordanska flyktinglägret Zaatari, där kriget är så nära, föds samtidigt fler barn än bland den syriska och jordanska befolkningen i stort.
Varannan timme föds ett nytt barn i lägret.
– Vi startade i ett tält och med en doktor och en barnmorska. Med tiden har vi kunnat hjälpa allt fler, berättar förlossningsläkaren Rima Diab som varit med sedan förlossningsklinikens start.
Vill kompensera för förlorade anhöriga
I dag består kliniken av fem plåtvagnar som omfattar mottagningsrum, förlossningssal och vilorum för de nyblivna mammorna, samt en vaccinationsmottagning för de nyfödda.
Rima Diab berättar att många av de mödrar hon träffar ofta säger att de vill skaffa fler barn för att kompensera för förlorade familjemedlemmar. Inte sällan får barnen namn efter släktingar som dödats i kriget.
”Var rädd”
Mariam Nimr födde tvillingarna Malak och Ahmad på förlossningskliniken i Zaatari. Hon och hennes make kom till flyktinglägret i tron att familjen skulle stanna i en månad. Nu har de varit här i fyra år. Under tiden har lägret vuxit till ett av världens största.
– Först var jag rädd eftersom jag inte förväntade mig att det skulle finnas någon bra förlossningsvård. Men tvillingarna var starka och förlossningen gick bra.
Mariam och hennes make hade redan fyra barn när de kom till Zaatari från staden Deraa i Syrien. Dottern Maha visar mig en teckning som hon ritat av familjens hus i Deraa, ett hus som är förstört av kriget men som på teckningarna är helt och omgivet av en glatt blommande trädgård. Maha som är sju år går i skolan i flyktinglägret.
Från läger till stad
Tvillingarna Malak och Ahmad är bara en månad gamla, och Mariams dröm är att de ska kunna börja i skolan i sin hemstad i Syrien. Att familjen ska ha kunnat återvända om sex år. Samtidigt oroar hon sig för att det inte kommer att bli så. Med sina 80.000 invånare är Zaatari lika stort som Umeå stad. Och undan för undan förvandlas lägret just till stad. Ett avloppssystem håller på att grävas, och tälten som flyktingarna tidigare bodde i har ersatts av plåtvagnar.
Mariam följer bygget och nyheterna om fredssamtalen med blandade känslor. Samtidigt som hoppet om att kunna återvända ständigt finns där så är hon skeptisk till de samtalsförsök hon ser.
– Jag följer konferenserna på tv, men jag ser ingen lösning. Det är som att de ger en svårt sjuk patient smärtstillande, säger hon.