Kan inte riktigt minnas hur många koppar te vi pressat i oss för att komma med på den här resan, men känslan av möten som aldrig tar slut och oändligt antal dokument som ska faxas har varit frustrerande. Men när vi äntligen pressat in oss i minibussen skiljer det bara 40 svenska mil mellan oss och fronten.
Resan tar oss genom många av dom områdena som IS tidigare kontrollerade, men som man nu tvingats överge och fly. Och ruinerna av sönderbombade hus tycks aldrig ta slut och det går inte att sluta tänka på att terrornätverket tog sig så nära Iraks huvudstad som 20 kilometer.
Självmordsattentat och vägbomber
Hastighetsmätaren ligger stadigt kring 140 kilometer i timmen och chauffören missar ganska ofta att sakta ned inför de kantiga farthinder som slängts ut på motorvägen mellan Bagdad och Mosul. Vägsträckan en av landets farligaste. Islamiska staten vet att det enda sätt som det just nu går att fördröja offensiven mot deras sista fäste i Irak är att bomba vägen sönder och samman. Runt om oss ligger bilvraken tätt efter självmordsattentat och vägbomber. Bara timmar efter att vi nått vår bas stängs sista delen av vägen efter två nya attentat.
Jag har aldrig gjort militärtjänstgöringen, men plötsligt står vi där i lägret och väntar på utdelningen av våra sovsäckar. En kraftig soldat pekar på ett tält som ska bli vårt de kommande dagarna och nätterna. Basen består kanske av drygt hundra tält, och massor av militärfordon som står parkerade intill oss.
Vi slänger in ryggsäckarna i tältet och går till det stora öppna tält som är uppbyggt mitt i basen. Under den röda tältduken står sammetssoffor uppställda och framför dem några små bord. Vinden svalkar och plötsligt får vi lite mat och vatten. När du kommer till en militär styrka blir du genast deras gäster, men tvingas också följa order.
Raketer mot IS
Vi sätter oss i skuggan och redigerar det material vi spelat in och försöker snabbt få all teknisk utrustning att fungera. Några män grillar kycklingar som de spänt fast på ett brett fläktskydd och vill att vi ska smaka. Det är trevligt, men samtidigt finns alltid allvaret där. Då och då hörs kraftiga explosioner när den styrka vi följer avlossar raketer mot IS-mål i utkanten av Mosul.
Här styr vi inte själva vilka tider vi ska åka eller vilka platser vi kan besöka. Allt bestäms i det där stora tältet mitt i basen. Men det är vi som avgör hur jobben utformas och berättas. Märker vi att en intervju övergår till slagord och propaganda så trycker vi på ”delete-knappen”.
Snart ska vi mot öknen och den mest intensiva frontlinjen, men först väntar en grön militärsovsäck och ett tält med fladdrande tygdörrar. Har förresten inte campat på 20 år, men det här ser jag fram emot. Trots att granatbeskjutningen kommer forsätta hela natten.