Irland har länge betraktats som ett av Västeuropas mest konservativa länder. Men under de senaste två decennierna har stödet för homo- och bisexuellas rättigheter vuxit sig allt starkare.

Donal Traynor och Joseph Bowlby bor i det lilla fiskeläget Dungarvan på den irländska sydkusten med sina två adopterade barn och en katt. När de träffades 1994 hade homosexualitet varit avkriminaliserat i blott ett år. Giftermål var inget de i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig då.

– Det känns bra, säger Joseph. Det verkar, ta i trä, som om det kommer att gå vägen och det är viktigt eftersom majoriteten av folket då erkänner oss som jämbördiga.

Hans partner Donal stämmer in:

– Om det går igenom, vilken upprättelse efter alla dessa år av arbete för att förändra en bit av Irland!

Kom ut ur garderoben

Ja-sidan har vind i seglen inför folkomröstningen. I en opinionsmätning gjord för tidningen Irish Times för några dagar sedan fick man 58 procent av rösterna mot 25 för nej-sidan. 17 procent var fortfarande osäkra på vilken sida de skulle rösta. I två andra opinionsmätningar fick ja-sidan över 60 procent.

Politiska partier över hela skalan stödjer homosexuellas rättigheter. Flera kända personer har passat på att ”komma ut ur garderoben” under kampanjen, däribland Irlands hälsominister och en tv-journalist.

Den katolska kyrkan hade tidigare ett starkt grepp över irländarna. Men efter avslöjandena om sexövergrepp mot barn de senaste åren verkar luften ha gått ur, och kyrkan håller en låg profil i kampanjen.

Varnar för gayadoptioner

Barns rätt till bägge sina biologiska föräldrar är nej-sidans centrala budskap. Man varnar för en ökning av surrogatfödslar och adoptioner till gay-par. En av kampanjaffischerna pryds av ett foto på en tvåårig flicka, och texten ”Hon behöver sin mor hela livet, inte bara i nio månader.”

Donal och Joseph kallar nej-sidans budskap för skrämselpropaganda. De adopterade själva två pojkar för några år sedan, och säger att uppfattningarna om en manlig och kvinnlig roll i föräldraskapet är förlegade.

– Jag gick upp med min son klockan 2 i natt eftersom han inte kunde sova, säger Donal.  Jag uppmanar alla att älska sina barn lika mycket som vi.

– Man kan inte jämföra, fortsätter han, man kan inte säga att det här är en kvinnlig roll och det här är en manlig för det är inte så längre.

”Märkligt att behöva fråga alla andra”

Det är en annan värld för homosexuella på Irland i dag jämfört med tidigare. Det har hänt mycket ifråga om inställningen till homosexuella och deras rättigheter på relativt kort tid. Paret i Dungarvan är medvetna om det, och tacksamma.

Samtidigt kan Donal inte låta bli att reflektera över att han, som homosexuell, måste be om något som för alla andra är givet.

– Jag är 53, och det känns märkligt att behöva fråga alla andra om tillåtelse att få gifta mig, säger han.