Man tror aldrig att det ska hända en själv. Det var en vanlig fredagskväll på en rockkonsert.
Stämningen var uppsluppen och glad, alla dansade och skrattade, och när männen kom in och började skjuta trodde vi i vår naivitet att det ingick i framträdandet. Det var inte bara en terroristattack, det var en massaker. Dussintals personer sköts mitt framför mina ögon. Blodpölar spred sig över golvet. Vuxna män höll gråtande sina flickvänners döda kroppar, deras klagorop ekade i den trånga lokalen. På ett ögonblick slogs deras framtid i spillror och deras familjer drabbades av sorg.
Chockad och helt ensam spelade jag död i mer än en timme, mitt bland människor som såg sina nära och kära ligga livlösa. Jag höll andan och försökte att ligga helt stilla, försökte att inte gråta. Jag ville inte visa männen den rädsla de var ute efter. Jag hade en otrolig tur som överlevde. Så många människor berövades livet. Oskyldiga människor som hade kommit till konserten av samma skäl som jag, för att ha en rolig och trevlig fredagskväll.
Världen är en grym plats. Dåd som detta antas visa upp människans fördärv. Minnesbilderna av männen som kretsade runt oss lika gamar kommer att förfölja mig resten av mitt liv. Sättet de med omsorg siktade och sköt på människorna runt omkring mig, utan minsta hänsyn till mänskligt liv. Det kändes overkligt. Jag väntade hela tiden på att någon skulle säga att det var en mardröm. Men att ha överlevt denna skräck ger mig möjlighet att berätta om hjältarna.
Mannen som talade lugnande med mig och som riskerade livet för att mina snyftningar och min rädsla inte skulle höras. Paret vars sista, kärleksfulla ord lät mig behålla min tro på det goda i världen. Polisen som lyckades rädda hundratals människor. De för mig okända personer som tog med mig bort och tröstade mig under de 45 minuter då jag var övertygad om att min pojkvän var död. Den skadade man som jag misstog för min pojkvän och som, då jag förstod att han inte var Amaury, höll om mig och försäkrade att allt skulle ordna sig trots att han själv var ensam och rädd. Kvinnan som öppnade sin dörr och släppte in överlevande. Vännen som gav mig tak över huvudet och köpte nya kläder åt mig så att jag slapp ha mina blodiga kläder. Alla ni som skickade mig er tröst och ert stöd – ni får mig att tro att världen kan bli bättre, att det här aldrig ska hända igen.
Men mest av allt vill jag berätta om de åttio personer som mördades där inne i lokalen. De som inte hade samma tur som jag. De som inte fick vakna i morse. Jag vill berätta om den smärta och sorg som deras familjer och vänner nu tyngs av. Jag lider med er. Ingenting kan lindra era plågor. Det var ett privilegium att få vara med vid deras sista andetag. I tron att min sista stund var kommen, kan jag försäkra er att deras sista tankar inte handlade om de odjur som låg bakom detta. Deras tankar handlade om deras nära och kära.
Då jag lägger mig ner i andra människors spillda blod och väntade på kulan som skulle ända mitt tjugotvååriga liv, såg jag framför mig ansiktena på de människor jag har älskat. Till dem viskade jag att jag älskar dem, om och om igen, medan jag tänkte på allt fint jag har varit med om. Jag önskade att de jag älskar skulle förstå hur mycket jag älskar dem. Önskade att de skulle förstå att vad som än hände med mig, så måste de fortsätta tro på människans inneboende godhet. Låt inte dessa män vinna.
I går kväll förändrades livet för så många. Det är upp till oss att bli bättre människor. Att leva de liv de oskyldiga offren för denna tragedi drömde om, men tragiskt nog aldrig kommer att få uppleva. Vila i frid, änglar. Ni kommer aldrig att glömmas bort.
