Donald Trump har tillsatt Steve Bannon, en man som ligger bakom rubriker som ”Kvinnor blir galna av preventivmedel” och ”Det finns ingen orättvisa inom teknik ­–­ kvinnor bara suger på intervjuer” som sin strategichef.

Hans dotter, Ivanka Trump, har suttit på en guldtron i sin pappas hem och gjort en intervju där hon viftade med ett armband i rutan bara för att dagen efter skicka ut ett pressmeddelande som berättade att armbandet säljs på hennes hemsida och kan bli ditt för det ringa priset av 90 000 kronor.

Barack Obama har välkomnat mannen som gjorde en politisk karriär på att ifrågasätta om presidenten ens var född i USA som sin näste efterträdare.

Kort sagt, mycket har hänt på nio dagar.

Och ändå fortsätter jag att tänka på det som aldrig hände.

En svart låda i ett hörn

Jag och min kollega, kameramannen Snorre (som de facto heter så och vet vad svenskar associerar det med) var på Javits Center i New York. Clintons valvaka.

Vi stod och stod och stod tills benen skrek om att få vila. I ett hörn, bakom ett podium, såg vi den: en svart låda som blev vår tillflyktsort mellan livesändningarna. Vår egen lilla oas, där vi kastade mördande blickar till vem än som försökte sno den från oss.

Tills en svartklädd man kom fram och lite avslappnat frågade om vi hade märkt att den var kopplat till fyra enorma metalltankar fyllda med Gud-vet-vad.

”Ni sitter på konfettibomben”, sa han.

”Kan den explodera?” frågade jag.

”Förhoppningsvis inte när du sitter på den”, sa han och skrattade.

Scenen byggd som USA

Sedan bad han oss flytta lite medan han förberedde explosionen. Han öppnade lådan och jag såg en miljon små genomskinliga remsor som bara väntade på att skjutas upp i luften. Jag tittade upp, på Javits Centers enorma glastak, och förflyttades bakåt i tiden till demokraternas konvent i Philadelphia, när ett videoklipp illustrerade hur glas krossades innan Clinton kom fram och som första kvinna någonsin accepterade nomineringen som Demokraternas kandidat.

Där och då förstod jag. Hur scenen var byggd som USA. Hur podiet var placerat precis på mitten. Hur ett så splittrat land skulle välja sin första kvinna någonsin, som skulle ”krossa” det vackraste glastaket i hela New York, hur en miljon genomskinliga konfettistrimlor skulle ringla ned över hennes huvud när hon ställde sig i mitten av scenen, mitt i USA, för att ena en splittrad nation. Hur hon krossade ett glastak. Inget av det syntes från marken. Det var min och konfettimannens hemlighet. 

Oavsett politisk inriktning så var själva scenen obeskrivligt vacker.

En Hollywoodproduktion som gav mig gåshud. Jag kunde knappt bärga mig till ni skulle få se det som redan hänt i mitt huvud.

Val fyllt med politiskt hat

Sedan jag började bevaka det här valet i januari har jag mött mer politiskt hat än jag trodde var möjligt. Politiker som eggat tusentals åskådare att skandera att man ska bygga murar, sätta varandra i fängelse. Ord och fraser som ”sköka”, ”förövare”, ”brottsling”, ”en korg av bedrövliga” och ”våldtäktsman” har använts i de mest avslappnade former av vuxna män och kvinnor. Vi har fått kallelser till presskonferenser där man ska avslöja motståndarens utomäktenskapliga barn. Vi har sett demokratiska processer hotas. Insinuationer om att motståndaren är sinnessjuk eller drogad.

Det har hänt en hel del.

Och jag återkommer ännu en gång till det som aldrig hände.

Jag sörjer inte Hillary Clinton eller hennes förlust. Däremot hade jag så innerligt önskat att ni fått se just den scenen som jag såg i mitt huvud, att det faktiskt var möjligt, om än för en sekund, att ena det här landet, att stå mitt på en scen och krossa det ultimata glastaket, att låta konfetti falla ned och under några få ögonblick inte hata så som USA hatar.

Inte skapa ett politiskt klimat där en kommunal utvecklingschef i West Virginia skriver på sociala medier hur lättad hon är att äntligen få en kvinna med klass som första dam, eftersom hon är trött på ”en apa i klackar”. 

Hatet sprider sig till Sverige

Så blev det inte. Istället fortsätter hatet att få fötter. Det sprider sig till Sverige där en moderat helt avslappnat kallar en socialdemokrat för hora i en livesändning. Jag tror inte att det är en slump att det sker direkt efter det här valet.

Jag och Snorre var bland de sista som lämnade Javits Center den natten.

De enda som var kvar var pyroteknikerna. De väntade på oss, så att de kunde koppla ur konfettibomben som du aldrig fick se.