Vi möter henne i en mellanstor stad, söder om Paris. Julia vill inte visa sitt ansikte: hon har varit tillräckligt utsatt för allmänhetens blickar, tycker hon.
Julia är en fransyska som konverterat till islam och varit gift med en imam. Några veckor efter attentaten dundrade insatsstyrkor in i hennes stillsamma familjeliv i den lilla villaförorten.
– De kom på morgonen, berättar Julia. Tre piketbussar, med hjälmar, skottsäkra västar och automatvapen. De genomsökte lägenheten och tomten men hittade inget och gav mig en order om kommunarrest utan att förklara på vilka grunder. Jag måste uppsöka polisstationen en dag på morgonen och en dag på kvällen. Någon semester var inte att tänka på eftersom jag inte fick lämna hemorten. Som tur var fanns det en affär i vår lilla kommun.
De tre första månaderna efter Parisattentaten utförde myndigheterna 3.000 husrannsakningar och fattade 400 beslut om hus- eller kommunarrest. Julia vände sig till en hjälporganisation och tog beslutet om husrannsakan till domstol.
– Mot mig hade jag en representant för inrikesdepartementet som hade lagt till otroliga anklagelser som att jag gick klädd i heltäckande klädsel (förbjudet i Frankrike), att jag samlade in pengar till Tjetjenska jihadister och att jag hade kontakt med en för mig okänd person på Facebook.
– Domaren var lika chockad som jag över de grundlösa anklagelserna, berättar Julia. Han gav statens representant till klockan tio nästa dag för att skaffa fram bevis. Men några sådana kom aldrig och mitt beslut om husrannsakan upphävdes därmed.
Nya anklagelser
Men det var inte slut med detta. I somras, efter attentaten i Nice, utsattes Julia för en ny husrannsakan. Denna gång hade säkerhetsstyrkorna rest genom halva landet efter att ha upptäckt ett misstänkt föremål på en video som hennes man hade spelat in i familjens gemensamma kontor.
– De misstänkte att det var ett vapen, säger Julia och visar oss en bild från videon med det avlånga svarta föremålet som ligger på golvet i lokalen.
– Hade de bara förstorat bilden hade de sluppit resa ända hit. Det var ett kamerastativ vilket de snabbt upptäckte när de kommit hit.
Det franska undantagstillståndet som infördes av en omskakad fransk president dagen efter Parisattentaten och som var tänkt att vara en kortare tid, det har förlängts gång efter annan.
Det ger myndigheterna vidsträckta möjligheter gentemot enskilda medborgare, som att bedriva husrannsakningar och beslå enskilda med hus– eller kommunarrest utan att saken först behöver prövas i domstol. Det kan alltså räcka med en misstanke.
Tillvaron har omkullkastats
Stödet bland politiker och allmänhet för de extraordinära åtgärderna har varit stort. I dag vågar ingen politiker ta på sig ansvaret att föreslå att det hävs. En avvikande röst kommer från Amnesty International som i våras la fram en mängd vittnesmål liknande Julias. Enligt Amnesty har de tusentals husrannsakningarna resulterat i ett enda åtal för terrorbrott.
För Julia har tillvaron omkullkastats efter polisräderna mot hennes hem.
– Jag har tyvärr fått sömnproblem, drabbats av astmaanfall, av blodtrycksfall, är allmänt trött och så är det svårt mentalt. Min äldsta son som varit väldigt duktig i skolan har plötsligt rasat och min yngsta dotter som är tre vill plötsligt inte sova ensam längre.
– Det värsta är att jag känner mig jagad, känslan att man avlyssnar allt jag säger, att inte ha något privatliv. Och att det aldrig kommer att ta slut.