”Krim är vårt”. Det är med de enstaka orden det står och faller.

Håller du med om att Krim tillhör Ryssland, eller gör du inte det? Gör du det kallar du dig patriot. Anser du istället att det är oacceptabelt att Ryssland annekterat Krimhalvön och tycker upprördheten i Europa är fullt förståelig kallar du dig istället för liberal.

Vem som patriot och vem som är liberal är inte alltid helt lätt att veta. Splittringen går rakt igenom alla samhällsgrupper, oavsett socialgrupp och geografisk hemvist.

Såväl kultureliten som landets nationalister har splittrats, men också familjer, arbetskamrater och barndomsvänner. Grupper som tyckte att de hade samma grundläggande värderingar, som inte trodde något kunde skilja dem åt har plötsligt blivit till den grad osams att de inte längre kan tala med varandra.

”Känner ingen som inte bråkat om Ukraina”

Inför kvällens tv-program Korrespondenterna besökte jag sommarstugeområdet Mozzjinka utanför Moskva. Här lät Stalins en gång uppföra exklusiva datjor åt Sovjetunionens mest prominenta vetenskapsmän. Deras barn och barnbarn tillhör fortfarande gräddan i det ryska samhället, de är välutbildade och välbeställda. De har växt upp tillsammans och umgås fortfarande varje helg.

Men när Rysslands annekterade Krim splittrades de i två läger. I programmet berättar de om hur glasen flög och elakheterna haglade. I dag försöker de reparera sina relationer genom att inte tala om Ukraina. 

Jag känner faktiskt ingen i Ryssland idag som inte har hamnat i bråk om synen på Krim och Ukraina. Det gäller även mig och mina ryska vänner – så fort ämnet kommer på tal så är bråket igång.

”Majdan var en statskupp”

Patrioterna är i majoritet. De stödjer Kremls officiella bild av kriget i Ukraina, att Majdan var en statskupp där fascister tog över landets ledning, fascister som vill utplåna den ryskspråkiga befolkningen i landets östra delar. De lägger skulden för kriget på väst, som de menar finansierade protesterna i Kiev. De tycker inte Ryssland ska utvecklas som Västeuropa utan söka sin egen väg och utveckling.

Liberalerna som är långt färre sörjer isoleringen från omvärlden och drömmer om ett demokratiskt Ryssland. Eftersom de inte stödjer Kremls politik i Ukrainafrågan betraktas de av patrioterna som illojala och kallas ofta för landsförrädare eller femtekolonnare. I medierna beskrivs de som västerländska lakejer, utsända för att skada det ryska samhället,

Delades redan 2011

En känd liberal programledare som jag intervjuade för Korrespondenterna, Anna Mongait, beskriver hur personer söker upp henne i tunnelbanan eller på gatan för att berätta att de tycker det är så skönt att veta att hon finns, eftersom hon genom sin röst i rutan visar att de inte är ensamma med sina värderingar, i en värld där de som inte är överens med Vladimir Putin om hur Rysslands nationella intressen bäst definieras känner sig allt mer alienerade.

Egentligen delades de ryska samhället långt före annekteringen av Krim, efter parlamentsvalet 2011 när tiotusentals människor gick ut i protest mot hur valet gått till. För första gången sedan Sovjetunionens upplösning visade ryssarna att de inte accepterade att bli överkörda och att de ville vara med och utforma samhället. Putins popularitet sjönk till rekordlåga nivåer och för att stoppa protesterna dömdes en grupp demonstranter till hårda straff.

Samtidigt stiftades nya lagar som begränsade mötes- och yttrandefriheten. Men framförallt utvecklades den propaganda som i dag helt tagit över de statliga ryska tevekanalerna, där de som inte håller med Kremls världsbild utmålas som fiender.

Skräckscenario för Putin

Och så kom Majdan, som visade ryssarna att de är möjligt att avsätta politiska ledare genom gatuprotester – ett skräckscenario för president Putin. Nu gällde det att visa den ryska befolkningen att protester mot makten bara leder till blodspillan och inbördeskrig.

Men när människor slutar lyssna på varandra och inte längre är beredda att ens försöka förstå det andra synsättet sprids hat och intolerans. Det blev alltmer accepterat att fördöma och uttrycka sitt hat mot de oliktänkande och alltfler oppositionella valde att lämna Ryssland efter hot och trakasserier.

När oppositionspolitikern Boris Nemtsov mördades i slutet av februari blev det för många en signal om att propagandan gått för långt. Att hatet hade tillåtits växa sig för mäktigt. Moskvaborna gav sig åter igen ut på gatan, den här gången i protest mot propagandan mot de oliktänkande och idag höjs alltfler röster om att det är splittringen bland invånarna som utgör ett hot mot Ryssland, och inte påhittade spioner och lakejer.

Efter mordet vreds faktiskt också statsteven ner propagandan en nivå, till exempel stoppades en dokumentärfilm där just Boris Nemtsov utmålades som landsförrädare.

Undviker att prata Ukraina

Men många frågar sig om det inte är för sent. Programledaren Anna Mongait, som jag träffade i Mozzjinka jämför året som gått sedan annekteringen av Krim med det första året efter att man har fått sitt första barn. Ett helt nytt liv har inletts och det går inte ens att föreställa sig det gamla.

I dag undviker många ryssar att tala om Ukraina med sina vänner, men tystnaden sitter där som en kil mellan dem. För att stoppa hatet och öka toleransen i samhället skulle det krävas en rejäl portion politisk vilja och mod.

I dag finns det inga tecken på att makthavarna insett vilken sten som satts i rullning.

– Det är som ett socialt experiment, som om du befinner dig en film full av specialeffekter där regissören tryckt på play och sen gått hem och allt urartar i ett Godzilla, man bara hoppas att filmen ska ta slut, för man vill inget annat än att rusa ut ur biosalongen och andas frisk luft, säger Anna Mongait.