Det som vi ofta menar med Vietnamkriget var USA:s försök att kväva ett nordvietnamesiskt övertagande av Sydvietnam – en period med amerikansk militärt engagemang från 1965 till 1975. Men det var i själva verket ett modernt 30-årigt krig.

Redan på 1940-talet förde nationella kommunister från norra Vietnam ett krig mot den franska kolonialmakten. Det slutade 1954 med ett franskt nederlag. Segrare var den kommunistiske och nationalistiske ledaren Ho Chi Minh.

Avtal slöts om att dela landet i en nordlig kommunistiskt styrd zon och en proamerikansk zon i syd. Detta var ju under det kalla kriget mellan öst och väst och mitt genom Vietnam löpte alltså också en järnridå.

Rulla ut järnridån

Det har ofta diskuterats om nords kampanj mot syd ska ses som ett försök till kommunistiskt maktövertagande, att så att säga rulla ut järnridån en bit till – eller om det var ett nationalistiskt krig, som fördes av kommunister.

Ett löfte om ett enat Vietnam gavs men inlöstes aldrig. Redan på 1950-talet fanns en gerillarörelse med målet att ”befria södern”. 

Dagens vietnamesiska regering räknar med att mellan 1954 och 1975 dog fyra miljoner civila i Nord- och Sydvietnam. 1,1 miljoner dog dessutom på den militära sidan.

USA:s siffror talar om upp till 250.000 dödade sydvietnamesiska soldater och 58.200 dödade i de amerikanska styrkorna.

Korrumperad regim

USA började redan 1954 stödja Sydvietnam militärt. Motståndaren i syd blev Den nationella befrielsefronten, FNL, som hade stöd från nord. FNL grundades 1960.

1963 var den sittande sydvietnamesiske ledaren – som betecknas som korrumperad och självutnämnd – Ngo Dinh Diems läge så illa att USA inte motsatte sig att en blodig kupp utfördes mot honom.

Ett antal instabila regeringar följde, och under tiden intensifierades också kampen om södern.

Obegränsad makt

Ett djupare USA-engagemang inleddes 1964 då en nordvietnamesisk torpedbåt ska ha beskjutit ett amerikanskt militärfartyg i Tonkinbukten.

USA:s president Lyndon B. Johnson använde detta intermezzo och ett annat för att ge sig själv en närmast obegränsad makt att sköta Vietnamkriget utan att kongressen kunde styra utvecklingen.

På 1950-talet fanns det cirka 800 amerikanska militärrådgivare i söder, 1964 var de 23.000.

Mellan 1965 och 1967 trappades kriget upp. (”Upptrappning”, escalation, blev under denna tid ett vanligt ord i svenskan.) En stor bombaktion mot FNL:s befrielsetrupper i syd inleddes av USA i början av 1965. Den riktades mot mål i Nordvietnam.

Försvagade inte motståndet

Men det visade sig snart att denna strategi inte försvagade dem som kämpade i syd mot den USA-stödda regimen. I mitten av 1965 hade USA:s truppstyrka vuxit till 100.000 soldater med deltagande från en rad andra västländer.

Målet var inte att erövra Nordvietnam men att försöka försätta Nordvietnams och FNL:s trupper ur stridbart skick. Men motståndet fortsatte ihärdigt även sedan USA sprutat miljoner liter växtgift – Agent Orange – över djungeln för att kunna se gerillasoldaterna bättre. De mänskliga och miljömässiga följderna blev fruktansvärda.

USA använde också dödliga napalmbomber, vilket drabbade svårt brände och dödade gerilla och civila. Men inget hjälpte USA. I slutet av 1967 fanns det nära 500.000 amerikanska soldater i Vietnam. USA:s förluster i liv skapade nu en växande proteströrelse i USA.

Tet-offensiven en vändpunkt

Vändpunkten i kriget kom 1968. Vid den vietnamesiska helgen Tet startade Nordvietnam och FNL tillsammans en stor offensiv mot ett 40-tal viktiga städer. Det kom som en total överraskning för motståndaren. USA och Sydvietnam lyckades slå tillbaka det mest efter några dagar.

Men det påverkade opinionen i USA. Allt fler amerikaner ställde frågan vad det var de hade gett sig in på. De omfattande protesterna underminerade helt Vita husets motivering för kriget.

Motiveringen var den gamla så kallade domino-terorin. Faller en stat i en region för kommunisterna, kommer de andra också att falla. Men USA tvingades i mars 1968 ställa in bombningarna.

Nixon sökte nya vägar

President Johnson försökte få till stånd fredssamtal och avstod från att ställa upp i val i november 1968. Han ville helt ägna sig åt Vietnamkriget. I själva verket var han så impopulär på grund av kriget att han troligen inte skulle ha blivit omvald.

Den nyvalde president Richard M. Nixon, som tillträdde 1969, sökte nya vägar för att komma ur kriget. Han talade om ”vietnamisering”, alltså att sydvietnamesiska trupper skulle utrustas och utbildas för att själva föra kampen.

På tre år drogs över 500.000 amerikanska soldater bort från Vietnam. Under dessa tre år försämrades USA-truppernas moral successivt. Droger och deserteringar blev allt vanligare. Kriget som först beskrivits som en kamp mot det onda, kommunismen, blev en mardröm.

Massakern i Song My

1970 ockuperade USA grannlandet Kambodja för att kunna bekämpa FNL-baser på kambodjanskt område. Detta år ställdes en amerikansk löjtnant inför rätta för massakern i byn My Lai (förr i Sverige kallad Song My) där mellan 300 och 500 obeväpnade sydvietnameser mördades av amerikanska trupper.

Kriget blev allt mer en belastning – både ekonomiskt och moraliskt – för USA. Över hela världen protesterade man och USA:s ledning sågs i vida kretsar som en krigshetsande regim.

1972 genomförde USA en stor åtta dagars bomboffensiv mot Nordvietnams huvudstad Hanoi runt julen 1972.

Protester mot julbombningarna

Protesterna världen över växte mot julbombningarna och i Sverige genomfördes en namninsamling som stöddes av alla fem riksdagspartierna.

Sveriges statsminister Olof Palme gjorde ett uppmärksammat uttalande -det börjar i klippet efter 1 minut 19 sekunder – som förstörde relationerna mellan Nixonregimen och Sverige. Där jämförde han USA:s attacker mot Hanoi med illdåd som nazisterna begått på en rad platser i Europa – som Lidice, Oradour och Treblinka.

Samtal om en fred hade börjat hållas redan 1969 men ett fredsavtal kom inte till stånd förrän 1973. USA:s styrkor skulle dras tillbaka och de båda vietnamesiska staterna skulle få rätten att själva bestämma om sin framtid.

Sydvietnam allt svagare

Det följde en tid som ofta kallades ”kriget efter kriget” med lågskaliga strider mellan nord och syd. USA drog in stora delar av sitt bistånd till den sydvietnamesiska regimen som försvagades alltmer.

I början av mars 1975 startade Nordvietnam en offensiv med målet att ta över hela Vietnam. Den sydvietnamesiska armén kollapsade snabbare än väntat. Den 21 april 1975 började Hanois trupper striden om Sydvietnams huvudstad Saigon (som idag är omdöpt till Ho Chi Minh-staden),

Sex dagar senare var staden inringad. Den 29 april beordrade USA evakuering med helikopter av 7.000 amerikaner och sydvietnameser ur Saigon.

Nordvietnam tog över

Den 30 april kunde nordvietnamesiska stridsvagnar obehindrat rulla in i Saigon. Samtidigt flydde hundratusentals sydvietnameser som samarbetat med regimen och USA.

Det som skedde med Nord- och Sydvietnam därefter var att nordvietnamesiska krafter tog över i Sydvietnam och resultatet är dagens Vietnam, som är en världens få kvarvarande kommunistiska regimer.

Brutalt efterspel

Kriget fick sedan ett brutalt efterspel i Vietnam. Upp till 1,5 miljoner sydvietnameser sattes i ”uppfostringsläger”, cirka 160.000 ska ha dött i lägren. Många misshandlades och torterades. FN räknar dessutom med mellan 200.000 och 400.000 döda båtflyktingar.

Den nordvietnamesiska sidan ska dessutom ha avrättat många sydvietnameser som sågs som medlöpare. Ibland brukar siffrorna 50.000 till 250.000 dödade nämnas, men det finns de som talar om upp till mellan 1 och 1,5 miljoner. Siffrorna är svårkontrollerade. De kan ses som en del av det kalla krigets propagandakrig.