SVT Nyheters utsända i Bulgarien träffar Manar i ett flyktingboende i huvudstaden Sofia. Hon kommer ursprungligen från Syriens huvudstad Damaskus och befinner sig nu i Bulgarien.  

– Vi måste härifrån, så fort som möjligt, säger Manar.  

Hon tillbringar sina dagar på en ombyggd skola för föräldralösa barn. Byggnaden är numera ett flyktingboende och enligt Bulgariens regering är boendet det modernaste i landet.  

– Här är inte rent i badrummen och maten är inte bra. De släcker ljuset klockan åtta på kvällen, säger Manar.  

Hon valde att lämna tillvaron i Damaskus efter att hennes man greps av den syriska polisen. Manar kände sig otrygg och valde då att fly landet tillsammans med sina barn.  

–  Vi kunde inte leva där. De kunde kidnappa mig och barnen när som helst. Vi var tvungna att fly. 

De flesta gränser som var mer eller mindre öppna för ett år sedan är stängda idag. För att ta sig till Bulgarien har Manar och hennes barn utnyttjat smugglare och bristfällig bevakning längs Bulgariens södra gräns. De gick i mörkret genom skogen över gränsen med smugglarna som visade vägen. För den hjälpen betalade Manar 4.000 Euro, motsvarande 38.500 kronor.  

Hur komma vidare? 

Den tänkta flyktvägen in i Serbien och norrut mot målet Tyskland är hårdbevakad idag. Flyktingar som försöker passera illegalt grips och sänds tillbaka. 

– Men vi hoppas få tillstånd att resa vidare till Tyskland på legal väg, säger Manar.   

I Bulgarien finns mottagning för flyktingar på en handfull platser. Men landets resurser är knappa och boendena är snart fyllda till bristningsgränsen. Skärmytslingar har inträffat med flyktingar inblandade. Det har handlat om interna bråk men även slagsmål mellan flyktingar och lokalbefolkning. Bulgarien och inte minst Manar med sina barn upplever just nu en växande främlingsfientlighet. 

– Jag känner mig otrygg. Det här samhället accepterar oss inte. Det hålls demonstrationer och protester. Det är svårt för mig att gå och handla med oroligheter här och där, säger hon 

Faller i gråt?

Det är många familjer med barn på flyktingförläggningen. Barnen springer runt och leker på gården. Manars nioåriga dotter Sara försöker hålla balansen på ett par inlines. Den fyra år gamle sonen hejar på.  

Hur håller du ihop, hur klarar du det här?, frågar jag Manar. 

Hon svarar tyst med barnen omkring sig. De kanske lyssnar, kanske inte. 

– Jag är så ensam utan min man. Jag mår inte bra och måste härifrån så fort som möjligt. Det är Tyskland som är målet, säger hon och torkar stillsamt några tårar från sin kind.