Jag är en person som vanligtvis lever ett ganska inrutat liv. Och det har byggts upp många rutiner med åren. En är att vi oftast äter thaimat minst en gång i veckan. Problemet är den 2,5 kilometer långa promenaden från Cihangir till restaurang Pera Thai, och det är inte så mycket avståndet som bekymrar mig.
Lite hårddraget kan man säga att mitt bostadsområde ligger inkilat mellan Taksimtorget och Bosporen. Här trängs caféer med restauranger, antikvitetshandlare och fruktbutiker. Gatorna har ungefär samma puls som Södermalm har i Stockholm. Här händer det alltid någonting.
Men bara några hundra meter från lägenheten ligger också den myllrande shoppinggatan Istiklal – ett par miljoner människor flanerar längs gågatan varje dag. Från första stund har jag känt ett obehag när jag måste röra mig längs den 1,5 kilometer långa avenyn.
Det jag befarat inträffade
Ofta har jag skyndat, ja nästan sprungit biten längs Istiklal för att ta mig över till min restaurang. På få andra platser skulle ett terrordåd få större konsekvenser.
Och den 19 mars i år inträffade det jag hade befarat.
En självmordsbombare utlöste sin sprängladdning på en sidogata i hörnet av den populära gågatan. Men som av ett mirakel dödades ”bara” 5 människor.
Atatürk är ju vår flygplats
Inget dåd har nog skrämt mig mer än det som skedde på Istiklal. Samtidigt kryper nu våldet allt närmare.
Atatürk är ju vår flygplats. Och attentatet mot flygplatsen är både skrämmande och obehagligt. Vi reser från väldiga Atatürk minst en gång i veckan. Och massor av gånger har vi stått där i den där långa taxikön och väntat på en bil, eller krånglat med allt bagage utanför avgångshallen.
Men flygplatsen har alltid känts som en säker plats, med massor av poliser och omfattande kontroller redan vid entrén till incheckningen.
”Här kan allt hända”
Men jag hade liksom inte tänkt på farorna i myllret där utanför.
Attentatsmännen hade ju tydligen tagit en taxi ända fram till hjärtat av Atatürk, med bagaget fyllt av sprängmedel och automatvapen.
Jag fortsätter att vara på min vakt. Vi undviker stora folksamlingar, besöker sällan turistområdena och bevakar inte längre demonstrationer.
Terrorn har omedvetet påverkat oss och som min turkiske kamrat alltid säger:
– Det här är Istanbul i Turkiet. Här kan allt hända.