En fluga surrar hetsigt framför mitt ansikte, jag viftar febrilt för att få den att försvinna den men då kommer nästa fluga och stör mig – sen nästa. Jag ger upp viftandet och går längre fram bland soporna. När jag tittar upp ser jag en pojke som plockar bland matrester och plastburkar, han tittar nyfiket på mig och skrattar till. Jag skrattar också, säkert en rolig syn för honom – en lång, stor svensk kille i långt blont hår som försöker vifta bort hundratals flugor. Pojken vet såklart bättre, och har för länge sedan slutat föröka vifta bort flugorna.

Samlar sopor för att överleva

Pojken som jag står där bland de stinkande soporna och skrattar tillsammans med heter Abdul Rahim. Han är tolv år gammal och har flytt striderna mellan Talibanerna och regeringsstyrkor i sin hemstad Kunduz i nordöstra Afganistan. I dag lever han här på gatan i Kabul, och samlar sopor för att överleva, men Abdul drömmer samtidigt om ett annat liv bortom alla stinkande sopor.

– Jag måste göra det här, det finns inget annat sätt. Min familj behöver pengarna, berättar Abdul och rycker likgiltigt på axlarna.

”Min rygg värker och mina händer är såriga”

Plötsligt slänger den lilla pojken upp den tunga sopsäcken på ryggen. Abdul syns knappt bakom den stora säcken när han med små snabba steg tar sig ifrån soptippen. Säcken är full med avfall och han är på väg till återvinningen för att sälja det han hittat.

– Min rygg värker och mina händer är såriga efter allt grävande bland sopor. Det här är inget jobb för en människa men jag måste plocka sopor. Det finns många andra barn som jag, och vi gör alla samma jobb, säger Abdul och hoppar till för att få sopsäcken att lägga sig till rätta över hans lilla axel.

”Jag saknar min familj”

Tio timmar om dagen samlar Abdul sopor på Kabuls gator, plast och metallburkar är det han letar efter – för det ger mest pengar. En bra dag kan han få ihop 20 kronor, pengar som ska ställa mat på bordet till hans sex syskon och föräldrar. En gång i månaden reser pojken hem till sin familj i Kunduz, en farlig resa med buss till en stad som kan vara påväg att falla till Talibanerna.

– Jag saknar min familj varje dag, och drömmer om att en dag kunna öppna min egna butik här i Kabul. Jag skulle vilja sälja fina saker, säger Abdul och ler.