Silvio Berlusconi gav sig in i politiken 1994 och tvingades lämna den 2013, efter en dom om skattebrott.

Av dessa 19 år, regerade han ”bara” i nio. Men Italien och italienarna var som besatta av honom, från första till sista dagen. Berlusconi delade både landet och medierna i två läger, de som avskydde honom och de som älskade honom.

Mediesituationen förstärkte splittringen. I Italien kontrolleras medierna av de politiska partierna och industrimän som är bundna till dem. Silvio Berlusconi själv ägde tre rikstäckande tevekanaler och hade som premiärminister stort inflytande över det statliga tevebolaget Rai.

Sexfester skadade inte Berlusconi

2009 grundades dagstidningen Il Fatto Quotidiano, den första som stod helt oberoende, ekonomiskt och politiskt.

Tidningen gjorde flera avslöjanden om Berlusconi, bland annat om hans orgieliknande fester och umgänge med minderåriga prostituerade.

– Jag är stolt över hur vi arbetade och det vi skrev om. Kanske gick vi ibland lite väl långt vad gäller Berlusconi och hans kvinnoaffärer, publicerade saker som låg utanför de rättsliga utredningarna. Men vi gjorde det eftersom det var ett sätt att visa att Berlusconi var olämplig som regeringschef, säger tidningens dåvarande chefredaktör Antonio Padellaro.

Ändå lyckades varken Il Fatto Quotidiano eller andra kritiska medier försvaga Berlusconis popularitet.

– Italienare är dåliga tidningsläsare och teve var huvudsakligen i händerna på Berlusconi. Vår betydelse var väldigt liten, säger Padellaro.

För gammal för sociala medier

Först i slutet av Berlusconis tid vid makten blev sociala medier en realitet att räkna med. Den i dag 80-årige Berlusconi var för gammal för att förstå deras betydelse. I stället var han skicklig på att manipulera den allmänna opinionen med hjälp av traditionella medier.

Ändå visar det italienska exemplet att medierna inte var särskilt framgångsrika i sin kamp för eller emot Berlusconi. Kritiska tidningar och politiska talk-shower talade bara om hans klavertramp och de ändlösa åtalen mot honom. Detta stärkte hans väljares förvissning att han var förföljd av medierna och av rättsväsendet.

– I Italien gjorde medierna misstaget att bli för politiskt involverade. Medierna ska vara en (oberoende, SVT:s anm) domare. De ska säga det som är sant, det som är falskt, det som är korrekt, förneka det som inte är det, argumentera emot, göra sitt jobb. Men de ska inte bli politiska motståndare.

Det säger Edoardo Novelli som undervisar i mediesociologi och politisk kommunikation på universitetet Roma 3 i Rom. Han påpekar också att ägandeförhållandena i italienska medier splittrade i stället för att ena dem. I USA har journalisterna skrivit ett gemensamt brev där de förbehåller sig rätten att granska Donald Trump.

– Om de amerikanska medierna lyckas agera enade, inte så mycket vad gäller Trumps politik som vad gäller deras rätt till oberoende, kan det stärka dem mycket. Mediernas uppgift är att kolla fakta och vad som faktiskt är sant och falskt. Om politiken som sådan är rätt eller fel, är en annan fråga, fortsätter Novelli.

Medier fällde Nixon

På Richard Nixons tid ledde ett journalistiskt avslöjande till att presidenten tvingades avgå. Skulle samma sak vara möjlig idag?

– Traditionella medier i hela västvärlden uppfattas alltmer som en elit och en del av etablissemanget. Deras roll riskerar att bli marginell, säger Novelli.

– Om jag vore New York Times chefredaktör skulle jag först och främst ställa mig frågan hur jag så totalt kunde ha misstolkat valkampanjen, kommenterar Antonio Padellaro.

Det som till slut stjälpte Silvio Berlusconi var dock inte undersökande journalistik. Början till slutet var när de italienska kvinnorna fick nog av hans manschauvinistiska uppträdande och även männen slöt upp. I den hastigt organiserade demonstrationen Se Non Ora Quando? (Om inte nu, så när?) deltog drygt två miljoner män och kvinnor i ett otal italienska städer från nord till syd.

– Vi var splittrade. Men vi var eniga om att Italien måste ta tillbaka sin värdighet, sin kraft och sin historia, begrepp som respekt, värdighet. För att inte tala om ordet ”frihet”, som Berlusconis propaganda förstörde innebörden av.

Det säger Fabrizia Giuliani som var en av dem som organiserade manifestationen. I dag är hon parlamentsledamot för regeringspartiet Partito Democratico.

Hon menar att alla medier, oavsett om de var för eller emot Berlusconi, blev tagna på sängen av kraften i kvinnornas protest. Vad gäller mediernas roll när en populist har makten, säger hon så här:

– De får inte vara lata. De måste vara snabbare att tolka verkligheten på ett nytt sätt. Det är viktigt att den som inte känner igen sig i populistens värld, den som ser tecknen på det som är fel, höjer rösten. Hen får inte låta sig skrämmas av falska nyheter, ”hittpå”, förvridna sanningar och så vidare. Medierna får inte slutar att söka sanningen. Våra demokratiers utveckling kräver att medierna förnyar sig, att de blir mer ansvarstagande och oberoende.