Tsipras, Merkel och Hollande, med sina huvuden tätt ihop. Bilden har vi sett upprepade gånger under de senaste dagarnas intensiva förhandlingar. Och det är ingen slump att det just är EU:s största länder som samtalar enskilt med Grekland. Historiskt är det dessa två EU-jättar som hållit i trådarna när unionen befunnit sig i avgörande förhandlingar, medan de mindre medlemsländerna fått stå tillbaka.
– Allmänt sett är det EU:s större länder som lägger fast politiken, säger Jonas Tallberg, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet.
Länder inom EU åtnjuter makt i olika utsträckning beroende på ekonomi, befolkning och militär makt. De stora länderna Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Italien och Spanien har i praktiken större inflytande än mindre länder som Sverige och Nederländerna.
– Det var en sak att förhandla då medlemsländerna var nio eller tolv. Men man når inga överenskommelser i en plenisal med 28 länder, det gäller att de centrala parterna hamrar fram överenskommelsen, säger Jonas Tallberg.
Tyskland dominerar allt mer
Varje gång unionen har stått inför avgörande förhandlingar vad gäller nya fördrag eller finansieringspaket har den tysk-franska axeln varit central, till exempel vid framtagandet av Maastrichtfördraget 1992 eller Nicefördraget 2001. Men enligt Jonas Tallberg har relationen mellan Tyskland och Frankrike börjat halta sedan den tyska återföreningen, då Tyskland vuxit fram som den dominerande stormakten i EU-politik.
– Det finns en tydligare obalans i den tysk-franska axeln i dag. Samtidigt är Tyskland månt om att upprätthålla ett gott samarbete med andra EU-länder. Man är orolig för att framstå som en tuff hegemonisk makt i Europa, säger Jonas Tallberg.
Större oenighet mellan huvudspelarna
Det politiska spelet som omger dagens Greklandskris skiljer sig från tidigare situationer eftersom Tyskland och Frankrike är företrädare för var sin huvudlinje där den förre, med sina goda finanser, har haft en hård attityd som blivit allt tydligare under våren och sommaren.
Den senare befinner sig i en betydligt svårare ekonomisk situation med budgetunderskott och har haft en mjukare inställning till Greklands problem, menar Jonas Tallberg. De två positionerna reflekterar respektive lands inrikespolitiska ekonomiska läge och opinion.
– Angela Merkel har varit klämd mellan en alltmer Greklandkritisk opinion inom sitt parti och ute i landet, där olika politiker tävlat om att fånga upp tyskarnas missnöje, säger han.
Fransk opinion underlättar mild ton
Men det franska fallet är annorlunda.
– Av den franska opinionen är det en mycket liten del som vill se en ”grexit”. Många lägger inte bara skuld på Grekland utan också dess långivare, vilket gör det möjligt för Frankrikes ledare att driva en mjukare linje, säger Tallberg.
Vanligtvis brukar EU:s östeuropeiska länder hålla låg profil i avgörande förhandlingar, något som dock under pågående Greklandskris inte varit fallet. Länder som Slovakien och Lettland har den senaste tiden uttalat sig kritiskt till att ge ytterligare pengar till Grekland.
– Det finns ett allmänt missnöje med hanteringen av Grekland bland de östereuropeiska medlemmarna i eurozonen. De tycker att de själva har genomgått tuffa reformer, som nu Grekland försöker slippa undan, säger Tallberg.