– Vi fruktar inte framtiden, vi tänker ta den, sade Obama i ett tal fyllt av starka känslor, intensiv retorik och med ordet ”vi” som återkommande mantra. I något som liknade ett politiskt testamente hedrade han dem som inledde kampen för medborgerliga rättigheter, rösträtt och respekt.

Med på podiet framför den symboliskt viktiga bron fanns kongressledamoten John Lewis, ”min personliga hjälte” med Obamas ord. Han var en av dem som för 50 år sedan ledde marschen. Protesten blev inledningen till en kamp som innebar omfattande lagförändringar genomdrivna av president Lyndon Johnson.

Men då hade kampen redan kostat.

Blodiga söndagen

Dagen för marschen kallas ”Den blodiga söndagen”. 600 aktivister marscherade lugnt mot Alabamas huvudstad Montgomery, för att kräva rösträtt för svarta. Men de kom inte långt. På Edmund Pettus-bron stoppades de brutalt av polis.

Bilderna på slagna aktivister och nyhetsrapporteringen från bron fick USA och Washington att vakna och förstå de orättvisor som rådde.

–Luften den dagen vid marschen var fylld av tvekan och rädsla, sade president Barack Obama när han inledde sitt linjetal.

– Det blev en dag då idén om ett rättvist Amerika triumferade, fortsatte Obama.

Han reflekterade sedan över både det amerikanska folkets och sin egen resa.

Öppnade dörrar

– De öppnade dörrar hela vägen, även till Vita huset. Dörrarna öppnades för alla, sade Obama och nämnde etniska minoriteter, homosexuella, handikappade och utsatta. Och i den klara luften i den amerikanska södern krävde han att arbetet fortsätter – inte minst med att se till att rättssystemet blir lika för alla i USA med en klar koppling till polisvåld. Och sedan – en hälsning till resten av världen.

– En generation av unga människor, från Tunis gator till Majdan i Ukraina, kan få styrka från denna plats... och kan pressa deras ledare att utöka frihetens gränser, sade Obama och tog med sig sin familj för att själv gå över bron.