Hittills har det aldrig lyckats och trots att alla vet att risken ständigt är närvarande, är chocken lika stor varje gång som jorden bävar. Förödelsen är så omfattande och sorgen så akut. På ett ögonblick slås allt i spillror.
Varje år rapporteras om mindre skalv, framförallt i de centrala regionerna: Emilia Romagna, Markerna, delar av Toscana, norra Latium, Umbrien och Abruzzo.
Det var där, i huvudorten l’Aquila, som en jordbävning av samma styrka som den i Amatrice i natt, orsakade en katastrof påsken 2009. 309 människor omkom och 1.600 skadades. Återuppbyggnadsarbetet i staden pågår fortfarande. Jordbävningen och dess konsekvenser ledde till och med till en rättegång mot seismologer, politiker och räddningsarbetare.
Åker hem på semestern
Medan jag skriver stiger dödssiffrorna i Accumoli, Amatrice, Arquata och Pescara del Tronto, små städer som ligger på mellan 700 och 1.000 meters höjd eller närheten av Apenninernas högsta berg Gran Sasso och nationalpark som omger det.
De här orterna är ganska öde på vintern. De unga har utvandrat och bor kanske i Rom eller Perugia. Men i semestermånaden augusti kommer de hit med sina familjer för att träffa gamla föräldrar och andra släktingar och komma undan den värsta hettan i stan. Det låter kanske fånigt att skriva det här, men hela Italien känner till Amatrice för en mycket populär pastarätt, Bucatini all’Amatriciana, som serveras på restauranger i hela landet.
Desperationen var stor
Och så händer det här. Jag läser om en familj man försöker gräva fram under cement, bräder och bråte, mamma, pappa och två små barn. Det påminner mig om jordbävningen som drabbade flera små orter i Emilia för bara några år sedan. Jag åkte dit med en fotograf för ett reportage. Det var sommar och glödande hett. I den lilla orten Novi di Modena stod det halvraserade kyrktornet mirakulöst kvar upprätt och klockan hade stannat på tidpunkten för skalvet.
Den gången var det mest små fabriker och företag som förstördes. Över en natt hade hundratals människor förlorat sitt levebröd och desperationen var stor. Först den djupa ekonomiska krisen och nu detta. Den enda trösten var att förhållandevis få människor fick sätta livet till den gången.
Sår som aldrig läks
Reser ni i de trakterna i dag, är spåren knappt synliga. Många är arga för att hjälp och bidrag från stat och kommun har dröjt eller aldrig kommit fram, men de har tagit saken i egna händer. Livet måste gå vidare. Det gör det underligt nog alltid, även efter en katastrof.
Men Italien är ett avlångt land med stora skillnader mellan nord och syd, ekonomiska, sociala och kulturella. I Neapel stöttas fortfarande många hus bland gränderna i de centrala delarna efter den fruktansvärda jordbävningen 1980 som drabbade staden och ett stort område runtomkring. Vissa stadsdelar skulle helt enkelt falla samman om man tog bort byggnadsställningar och metallskenor. Byråkrati, bristen på finansiering och folkligt motstånd gör att allt står stilla.
Nära 3.000 människor omkom den gången, 9.000 skadades och 280.000 förlorade sina hem. Det tog många, många år innan återuppbyggnaden kom igång utanför Neapel och enorma summor försvann i korrumperade politikers fickor eller gick till den lokala maffians byggföretag. Jordbävningarna i Italien är som sår som aldrig riktigt läks.