Det är bara en dryg kilometer mellan Le Batacalan-teatern och Charlie Hebdo. Båda ligger i ett område som är fyllt av barer, små restauranger och affärer. Det är nära och vardag, här bor och jobbar folk, här lever de sina vardagsliv. Många uttrycker sorg över vad som hänt och flera säger också:

– Det här var riktat mot oss, Charlie Hebdo var politiskt, men det här var riktat mot oss.

I myllret framför Batacalan-teatern, framför kravallstaketet, lägger folk blommor och tänder ljus. Det finns fortfarande blod på trottoaren, hur det såg ut när kaoset bröt ut går knappt att föreställa sig.

Sjukhuset fullt

Vid det stora sjukhuset Hôpital Universitaire Pitié Salpêtrière ringlar kön med besökande lång. Hit kom den 29-åriga Caroline Courrioux skjuten i båda benen då hon satt på en restaurang tillsammans med några vänner. Nu vet inte hennes syskon Camille och Quentin om hon kommer att kunna gå igen.

– Det är så konstigt, ena dagen är hon hemma och dricker te med oss, nästa händer det här, säger Quentin.

En liten bit bort står Noe, han har kommit till sjukhuset för att ge blod. Det var känslan av att behöva göra något som drev honom hit.

– Det är världen som är sjuk, för mig har det här inget med religion att göra, det är extremister, säger han. Vi måste stå på oss och kämpa mot våldet, fortsätter han.

En självklarhet kanske många tänker, att kämpa mot våldet. Men det är något som återkommer när jag pratar med människor, nu liksom efter Charlie Hebdo-attackerna.

– Det här är vår stad, ingen ska bestämma hur vi lever våra liv.

Infekterad fråga

Debatten om vad attentaten och radikaliseringen av ungdomar beror på är redan igång. När några imamer och representanter för den judiska församlingen i Paris gemensamt lägger ned blommor och tänder ljus märks det. En av imamerna håller ett långt tal om att man måste ta avstånd från extremismen och avslutar med att säga:

– Inte i mitt namn!

Plötsligt blir stämningen infekterad och en kvinna säger argt till imamen:

– Ni muslimer är bara till problem, ni dödar och mördar, ni borde ut härifrån alla! Ni är inte människor, ni är djur!

Så långt från den enhet som många andra jag pratat med uttalar.

Känslorna utanpå

Vid Place de la Republique har tusentals människor samlats för att manifestera mot våldet och för enighet. Man sjunger marseljäsen, den franska nationalsången, och stämningen är god. Yasmine är en av dem som kommit dit för att tända ljus vid statyn av Marianne, symbolen för den franska republiken.

– Jag är förtvivlad, jag är själv muslim och för mig har min religion lärt mig att älska musik, kultur ja själva livet, det här är inte i mitt namn.

Jag återvänder till hotellet och tänker att inte blir Paris knäckt av det här. Det är en tusenårig stad som överlevt pesten, skräckväldet efter franska revolutionen och den tyska belägringen under andra världskriget.

I perspektiv är Paris och mänskligheten större och äldre än våld och terror. Men strax efter att jag kommit in på mitt hotellrum kommer rapporter om att panik utbrutit på Place de la Republique, varför är oklart. Men rädslan för nya attentat är fortfarande stark och Paris är just nu en stad med känslorna utanpå skinnet.