Vi träffar Muhammed som är 16 år, när han går runt i Gaziantep, en stad i södra Turkiet nära gränsen till Syrien. Han har en stor påse hängande över ena axeln och den andra armen ömt vilande runt sin lillebror Saleh som är sex år gammal. Saleh småspringer hela tiden för att hinna med i Muhammeds takt.

De två bröderna vandrar gata upp och gata ner i jakt på petflaskor och annan plast som de kan sälja vid en sopstation inne i Gazianteps Gamla stan. De dyker långt ner i varenda papperskorg och i varje större sopcontainer, öppnar hopknutna plastpåsar och river bland gamla smörgåsar och ölflaskor.

– Jag trivs inte här, jag gillar inte det här landet. Det är bättre att dö i hemlandet än att dö utanför sitt land, säger Muhammed.

– Jag samlar sopor, för att tillfredsställa min pappa. Det har gått så långt att han skickar ut mig att samla sopor, säger han.

Deras hus bombades

De kommer från Aleppo, egentligen bara några timmar med bil från Gaziantep. Men för ett och ett halvt år sedan anföll Fria syriska armén. De bombade deras hus och pappan tog familjen till Turkiet.

I Aleppo var Muhammeds pappa byggnadsarbetare, men i Turkiet är det extremt svårt att få arbetstillstånd. I stället har han skickat ut fyra av sina barn att arbeta.

Samtidigt som Europeiska regeringar stänger gränser och försöker mota bort de flyktingar som faktiskt tar sig hit, har Turkiet på ett sätt stått med öppna dörrar. Även om man nu stängt gränsövergångar är själva gränsen mot Syrien och Irak så vidsträckt att det i praktiken fortsätter att vara en dörr på ganska stor glänt.

Finns inga jobb

Man har gjort uppskattningar på att det finns närmare 2,5 miljoner flyktingar i Turkiet. Många av de vill nog ta sig vidare men de allra flesta fastnar ändå här, i Turkiet.

Några av dem har släppts in i de flyktingläger Turkiet satt upp längs med gränserna. Flyktingläger som räknas till de allra bästa i världen, med skolor och hälso- och socialvård. Men där finns inte några jobb så många väljer att lämna lägren, eller söker sig aldrig dit. I stället bor de inneboende eller hyr rum runt om i Turkiet. Och så skickar de ut sina barn för att arbeta och försörja familjen.

Av 2.5 miljoner flyktingar räknar man med att 700.000 är barn, 400.000 av dom går över huvud taget inte i skolan och många av dem tvingas i stället att arbeta.

Tjänar sju kronor

Muhammed och Salah sysselsätter sig med att samla skräp och två mellansyskon jobbar på ett skrädderi med paketering.

Muhammed och Salah börjar vid sjutiden på morgonen – tre timmar senare har de fyllt sin säck och de får två turkiska lira för den vid sopstationen, det motsvarar ungefär sju svenska kronor.

– Allting är bättre än det här livet. Vad är det här för liv! Ett skitliv! utbrister Muhammed.

”Syrien är slut”

Familjen bor i ett litet rum inne i Gaziantep. Åtta barn och två vuxna. Det är oerhört litet och trångt och Muhammed, som ändå är sexton och kanske borde hänga ute med kompisar och kanske spela fotboll, känns närmast uppgiven inför livet och framtiden.

– Jag säger det… Vem är det som ska bry sig? Ingen bryr sig. Alla tänker bara på sig själva. Ingen bryr sig. Om någon dör bryr sig ingen. Inte ens min familj bryr sig om jag dör eller lever, säger han.

Och när jag frågar honom vad han tror om framtiden, om han tror att de kommer att kunna flytta tillbaka till Syrien igen, svarar han;

– Syrien är slut. Det är slut! Om Bashar faller och tills de bygger upp Syrien kommer det att ta 100 år. Man hinner leva och dö under den tiden, tills de byggt upp Syrien igen.

Se hela korrespondenterna på tisdagskvällen 20.00 i SVT2 eller i SVT Play.