En ständig ström av flyktingar från framförallt Syrien, Irak och Afghanistan har den senaste tiden tagit sig till den serbiska huvudstaden Belgrad. De flesta passerar bara platsen på sin väg mot EU, men hjälpbehovet bland flyktingarna som kommer till staden är enormt.
Startat hjälpcentrum
För att kunna hjälpa de flyktingar som kommer till Belgrad turas nu barnläkaren Jelica Bokonjic och hennes kollegor på en privat läkarmottagning i staden om att ta emot patienter på ett nystartat hjälpcentrum i staden.
En av patienterna SVT möter är den syriske flyktingen Ibrahim, som kommit hit med sin sjuka dotter.
– Läkaren undersökte min dotter och gav oss ett recept. Hon ska få medicin så att hon blir bättre, och nu hoppas vi på det bästa.
”Vill hjälpa”
Och Jelica Bokonjic, som tar emot dagens flyktingar som tvingats fly från sina hemländer, har personliga erfarenheter av krig. För 20 år sedan upplevde hon Bosnienkriget, något som påverkat henne starkt.
– Eftersom jag också var flykting för 20 år sen, så känner jag verkligen med de här personerna och vill hjälpa dem så mycket jag kan.
Men Jelica är inte ensam. Bidragen strömmar nu in till insamlingscentret i den serbiska huvudstaden, såväl från privatpersoner som från företag.
Man har även startat en klädinsamling, där Belgradborna kan lämna kläder och skor till flyktingarna. Och behovet av framförallt skor är enormt, berättar Nenad Popovic, en av centrets volontärer.
– Efter att människorna här har gått tusentals kilometer är deras skor förstås utslitna.
Misstro bland flyktingar
Parken vid busstationen i staden har blivit boplats för hundratals av de människor som tagit sig till Belgrad , men det är inte alla av flyktingarna som är vana vid människors välvilja.
Många räknar snarare med att folk försöker lura dem, vilket leder till misstänksamhet när hjälp erbjuds, berättar Nenad Popovic.
– Ofta frågar de oss hur många euro de måste betala. Den misstron kan förklaras med allt det de gått igenom.
”Börjar nästan gråta”
Tillbaka på centret tar Jelica Bokonjic bara korta pauser i arbetet för att torka svetten ur pannan i det olidiligt varma Belgrad.
Men det är inte bara hettan som är svår att uthärda. För barnläkaren tar de uppslitande mötena med de många flyktingarna på krafterna.
– Jag är skakad och börjar nästan gråta, men jag försöker vara professionell och ge dem vad de behöver. De här människorna behöver inga tårar, de behöver hjälp.