Bredvid min alltid lika proffsige fotograf Sven-Åke, som förstås filmar, står Ayaan och Rhoda och skrattar. De är båda somalier från Sverige. Ayaan är sjuksköterska på Karolinska, och Rhoda är apotekare från Göteborg.
Antagligen skrattar de för att det är härligt att visa upp ett annat Somalia än det som ständigt tycks plågat av krig och terror.
Kanske skrattar de också åt scenen med den intensive polisen som så tydligt vill markera att Somaliland i norr skiljer sig åt från det våldet och kaoset i södern.
– Jag är uppvuxen i södern men här är jag trygg. Jag kan gå ute klockan tre på natten och aldrig känna mig hotad. Men till södern har jag inte vågat åka, det är en dröm, en vacker dag…, säger Ayaan Hassan
.
De frågor som parlamentet inte lyckas lösa har klanledarna fått hantera
Somaliland är nämligen en självstyrande del av det som officiellt heter Somalia. Trots att Somaliland bröt sig loss från Somalia i ett inbördeskrig för 25 år sedan och de senaste 15 åren lyckats kontrollera sina gränser, upprätthålla freden och lugnet här och helt förskonats från terror-gisslet al-Shabab.
Rhoda Elmi, som är apotekare till yrket men också Somalilands representant i Sverige, pekar på skillnaderna mellan Somaliland och övriga Somalia.
– Norra delen stod under britterna, det var ett protektorat, medan resten av Somalia styrdes direkt av Italien. Här har vi lyckats föra dialog och kompromissa mellan klaner och grupper. De frågor som parlamentet inte lyckats lösa har klanledarna i ett särskilt överhus fått hantera – och klarat av.
Allt betalas med swishande – ett typiskt plötsligt språng i utvecklingen
Vi följer med våra två vägvisare som likt drottningar skrider fram på dammiga gator och svarar på alla nyfikna frågor om vilka vi är och vad vi gör här. De två är helt självklara i klungorna av te-drickande män som gärna vill prata.
– Visst vill många att kvinnorna ska tillbakadragna och lite försiktiga, inte sticka ut. Men jag säger vad jag tycker och tänker, säger Ayaan och fortsätter:
– Jag kan klä mig enligt traditionen för att inte provocera någon, men även som barn i Mogadishu vandes jag vid att kvinnor hade starka röster. Jag lever som jag vill, säger hon och skrattar obekymrat.
Och medan männen dricker te säljer kvinnorna frukt eller grönsaker eller Djad, den centralstimulerande växten som många tuggar på och som ger en amfetaminliknande effekt. Många män går omkring med ett knippe under armen, det är en dagsranson och nästan vanligare än kaffe.
Och allt betalas med swishade, alltså elektroniskt överförda, pengar från mobil till mobil. Ett typiskt plötsligt språng i utvecklingen som man ser ibland i fattiga och till synes outvecklade länder.
För utvecklingen går framåt. Somalier återvänder för att bidra. Ayaan Hassan försöker alltid jobba lite extra på sjukhuset i Hargeisa, för att hjälpa till men också för att lära sig.
– Det är otroligt hur bra man är här på att få sår att läka, det är inte alls så mycket plåster och omläggningar som hemma i Sverige. Och det funkar!
Till frukost blir det kamel-lever ena dagen och get-lever en annan
Rhoda Elmis son blev sjuk en gång på besök här och fick fel medicin. Apotekaren från Göteborg insåg att hon kunde göra en insats och driver därför ett apotek på svenskt vis i Hargeisa.
Hon kan garantera att de svenska produkterna har sin angivna hållbarhet och att innehållet stämmer med vad som står på paketet – fler än hon hade stött på det problemet här.
Tänker också för egen del att ett apotek med garanterade läkemedel är bra i fall att… till frukost blir det nämligen kamel-lever ena dagen och get-lever en annan. Det är gott, vällagat, och man står sig under dagen. Och skulle magen protestera finns ju alltid Elmis apotek, tänker jag.
Hade världen erkänt Somaliland hade framtiden sett ljusare ut
Men det blir inga problem alls under vistelsen, varken med magen eller något annat. Inser bara att Somaliland är ett positivt undantag på Afrikas Horn, där våldet, kriget och diktaturen är normaltillstånd.
Och när man ser den milslånga stranden i Berbera, helt oexploaterad, och inser vilket paradis det här också är, eller kunde vara, om bara lugnet får bestå. Men då krävs nog att världen stöttar Somaliland lite bättre. Fattigdomen får folk att fly till en annan framtid.
– Vi har funnits i 25 år och försökt utvecklas, men utan gehör, vi får inget erkännande, säger Rhoda Elmi.
Rhoda menar att det bidrar till att främst de unga lämnar, de finner inga jobb.
– Hade världen erkänt Somaliland hade framtiden sett ljusare ut. Det verkar som om krig och terror, titta på Sydsudan, ger mer uppmärksamhet och faktiskt ökar chanserna till verklig självständighet. Det är orättvist.