I dag är det exakt ett år sedan den tragiska katastrofen skedde när det malaysiska passagerarplanet MH17 blev nedskjutet i Ukraina. Jag minns när reportern Claes JB Löfgren ringde mig och frågade om jag ville åka med dit för att rapportera om händelsen. Jag svarade ja direkt utan att tveka.
Den natten hade jag svårt att sova. Många tankar började fara runt i mitt huvud och jag visste inte vad som skulle vänta oss där nere. Jag kan ärligt säga att min puls gick upp ganska mycket den kvällen.
Problemen började redan i Österrike där vi mellanlandade. Vi var nog ett hundratal journalister som var fast eftersom att alla flyg till Donetsk var inställda. Efter några timmar fick vi plats på ett flyg till Kiev, 69 mil från Donetsk, och därifrån skulle vi ta en bil till Donetsk. En resa på cirka nio timmar.
När vi kom fram till olycksplatsen första kvällen så var det ganska mörkt och man såg inte så mycket då det var en väldigt stor åkermark. Vi gjorde en live till Aktuellt därifrån och åkte sedan till hotellet. Dagen efter åkte vi dit igen och då såg man verkligen hur stort stället var och hur utspritt allting låg, man kunde gå runt i en timme och ändå inte ha sett hälften av allting.
Efter att ha gått runt ett tag och tagit bilder så började jag se små resväskor för barn, jag började se gosedjur, rosa tofflor, ritblock, färgpennor och en massa barntillhörigheter. Då började jag tänka på min egen dotter där hemma som vid tillfället var drygt ett år gammal. Nybliven förälder som man var så brast det för mig och tårarna började rinna nedför mina kinder. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna då jag tänkte på alla dessa stackars barn som knappt hade fått börja leva. Att se inramade foton på barn som förmodligen skulle ges som present till morföräldrar och andra släktingar.
Vi var med om mycket de dagar vi var där. Vi sprang från granateld, vi såg döda människor, sprang runt bland brinnande industrihus och vi träffade som enda media en kidnappad svensk. Vi riskerade mycket de dagarna men det starkaste minnet jag alltid kommer att bära med mig är alla dessa barns tillhörigheter.