Det är tidig morgon i Serbiens huvudstad. Runt omkring mig pågår morgonbestyr som ser ut som i vilken del av världen som helst. Kläder som ska på, syskon som bråkar och frukost som dukas upp.
Men det här är inget hem. Det är en park vid busstationen i centrala Belgrad. Och just nu är det inte heller en park utan ett flyktingläger för runt hundra människor.
Frukosten äts på marken som dammar i den tryckande värmen. Barnens kläder är samma smutsiga som de hade dagen innan. Runtomkring ligger gammalt skräp och det luktar urin. Några har sovit i små tält, andra under bar himmel. Yasser al-Fattah från Syrien har inte sovit alls.
– Jag måste vakta min son och fru så att de kan sova, säger han. Han håller sin ettårige lille son hårt i famnen.
– Ett år, säger Yasser och visar sonens ålder med fingret i luften.
Svikna löften och förlorade pengar
Trots att ettåringen ännu inte kan gå har han flytt hundratals mil. Via Libanon, Turkiet, Grekland, Makedonien och Serbien.
Och för nästan varje ställe familjen har varit på så finns en historia om hur de lurats och blivit illa behandlade. Besvikelsen hos Yasser är påfallande och stundvis blir hans ögon svarta och hans röst spricker.
På väg mot Grekland sattes familjen i en gummibåt – alldeles för liten för att rymma alla de 50-tal personer som satt i den.
– Min fru kan inte simma och min lilla son, han kan ju ingenting. Hade de trillat i hade allt varit slut.
Den resan kostade honom 2.500 euro berättar han. En stor del av resan har också gjorts utan några transportmedel alls.
– Jag gick konstant i en vecka. Jag sov bara en natt. Titta på mina fötter, jag har så ont, säger han, och jag tittar ner på hans smala och härjade fötter i ett par blågrå flipflops.
”Jag sa snälla men polisen bara knuffade”
Vid grek-makedonska gränsen fastnade Yasser och familjen när Makedonien stängde sin gräns. De stod bakom avspärrningarna där det var så packat med folk att han inte kunde röra sig. Yasser höll upp sonen i luften för att han inte skulle klämmas. När Yasser nu visar hur han lyfte honom skrattar den lilla pojken kvillrande, det gjorde han inte då.
– Han skrek och grät. Jag sa snälla. Men polisen bara knuffade oss. Andra blev slagna.
Han blev senare lovad att få komma till Österrike men familjen blev i stället dumpad här i parken. Han visar papper med stämplar som skrevs på när han betalade.
– De sa att vi skulle få komma till Wien, men nu är vi bara lämnade här, säger Yasser medan han viftar med alla värdelösa papper han betalat dyra pengar för.
Vill komma dit ingen skjuter
I hemstaden Qamishli i nordöstra Syrien jobbade Yasser som frisör, hans fru var sjuksköterska. När konflikten i landet utvecklades till inbördeskrig bestämde de sig för att lämna allt. Yasser sålde huset och alla saker i det. När resan mot Europa började hade han 8.000 euro – nu har han 200. Det är allt. För det ska familjen skapa ett nytt liv.
Var vet han inte men han vet att han måste vidare. Från Serbien och in i Schengen-området.
– Tyskland, Polen, kanske ditt land, Sverige, men nej, det blir nog för långt. Det spelar ingen roll. Bara jag får komma någonstans där de inte skjuter.
Men Yasser är osäker på om de är välkomna. Angela Merkel och de andra europeiska ledarna pratar fint men vad blir verklighet, frågar han retoriskt.
”Syrier är smuts”
Han konstaterar att han inte litar på någon längre.
– Titta här, det här är inte värdigt. Syrier är smuts. Inte bara här, överallt! När det var krig i Irak då tog Syrien hand om de som flydde, men nu, vem tar hand om oss?
Yasser tittar på sonen i famnen och lägger fingret på den lilla bröstkorgen. Hans blick är stadig men rösten spicker.
– Allt är för honom. När han blir stor och frågar ”vad har du gjort för mig?” då ska jag peka på hans pass. Att han har ett europeiskt pass – inte syriskt – och inte behöver oroa sig. Det är allt jag vill, det är bara det jag har att kämpa för.