Det är ungefär det som al-Assad har sagt hela tiden. Man kan säga att han under dessa år när krisen fördjupats har suttit och väntat på att västländerna skulle inse hans betydelse.
Tidigare har USA:s president Barack Obama uttalat sig klart och tydligt om att al-Assad ska bort. Han har inte setts som en förhandlingspartner. Han har setts som en krigsförbrytare. Man hade väntat sig att han skulle störtas. Men man har inte blivit av med honom på fyra år.
Utan resultat
USA och väst har försökt att satsa på den syriska oppositionen i exil, men det har inte gett något resultat. Oppositionen sitter långt från Syrien och tas inte på allvar – oppositionens kris har fördjupats allt mer i takt med att kriget har blivit blodigare.
Många av dem i den syriska oppositionen som slåss mot al-Assad ses av USA och väst som terrorister. Man försöker få till stånd en stridsduglig armé av den Fria syriska armén, som bildades av avhoppade al-Assad-militärer.
Men den vågar väst inte ge några vapen, av rädsla att de ska hamna i terroristers händer.
Komma i kontakt
USA och väst måste alltså på något sätt själv komma i kontakt med diktatorn för någon form av samtal – troligen både om det syriska inbördeskriget och om kampen mot IS. Hans armé slåss ju också mot IS, liksom USA och en del västländer.
Det som har sagts tidigare är att det ska äga rum samtal mellan opposition och styrande för att bilda en övergångsregering.
Sådana samtal fördes för ett år sedan men de resulterade i två möten där man bara grälade med varandra.
Det var vid ett möte i Genève 2012 som en rad stater kom överens om att man skulle försöka denna lösning. Men i grunden föll allt på att exiloppositionen inte ville tala med den sittande regimen.
Ändrat sig
Men exiloppositionen tycks ha ändrat sig. I alla fall sade exiloppositionens nye ledare Khaled Koja i en intervju häromveckan att man kunde tänka sig tala med regimen utan att al-Assad avgått. Det verkar ha kommit rörelse i den fastlåsta situationen.
Men den stora frågan är nu som då: Vad ska man göra med al-Assad? President Obama har själv uteslutit honom ur kretsen av dem som ska forma det framtida Syrien.
Nu tycks han duga som samtalspartner. Det som blir svårt är att avgöra hans framtid. Ska han få fri lejd ut ur Syrien efter att han förhandlat fram en fredlig lösning – eller ska han rentav få sitta med i en övergångsregering? Frågorna är verkligen kniviga för hans gamla motståndare.
Nu måste alltså USA:s utrikesminister gå ut och erkänna att al-Assad behövs. Man försöker rädda ansiktet litet genom att hänvisa till Genève-mötet 2012: Man säger att det alltid funnits en sådan möjlighet enligt besluten i Genève.
Desperat försök
Men i själva verket måste nog Kerrys uttalande ses som ett desperat försök att få någon ordning på kaoset i Syrien – och där ska alltså nu också al-Assad få hjälpa till.
Det verkar alltså nu, av Kerrys uttalanden att döma, som att man vill tala med al-Assad – om hur man ska tala med varandra. Men frågan är om man nu måste erkänna att al-Assad måste ha någon form av medinflytande på hur ett nytt Syrien ska se ut.
Detta banar kanske också vägen för att på något sätt komma till tals med Iran som ju idag hjälper den irakiska regeringen i kampen mot IS, bland annat om den symboliska staden Tikrit.
Gemensamma fiender
I båda fallen – Iran och Syrien – är det så att USA och väst har ett gemensamt med de båda sittande regimerna, nämligen att få bort IS.
Men dem har USA länge hållit på distans. En helomvändning tycks vara på gång. I fallet Iran talar man ju med landet om dess misstänkta atomprogram.
Det går kanske inte hur länge som helst att driva ett splittrat krig mot IS. Syrien får också hjälp av Iran, liksom Irak får det. Iran håller alltså på att bli en viktig faktor i regionen. Frågan är hur länge USA kan blunda för detta.
Kerry ska nu träffa Irans representanter och diskutera atomprogrammet. Det lär finnas utrymme för att diskutera Irans allierade al-Assad också.