I öknen utanför den lilla staden Zarzis i södra Tunisien spirar grönska som ett tecken på att människors kroppar förmultnar under sanden.
I vattnet utanför går Medelhavets dödligaste människosmugglingsrutt, den mellan Libyen och Tunisien.
Här har fler än tre hundra människor grävts ned i en omärkt grop, det som är bara ett hål i sanden.
Ingenting markerar området: en skräpig bit öken inte långt från stranden. Inte någon sten. Inte ens en skylt med några ord eller en siffra berättar att människor fått sin vila här.
Egentligen har jag kommit till Zarzis för att berätta om de som överlever. Förra året räddade fiskare och kustbevakningen här livet på fler än tusen personer vars båtar förlist i vattnet, ofta helt nära Libyens kust. Fiskarna har nyligen fått träning i livräddning och alla fiskebåtar har försetts med en stor röd flytboj som kan kastas ut till nödställda på havet.
Omärkt hål i marken
När jag frågade vad som hände med dem som inte överlever erbjöd sig Chamseddine Marou, en kort och vänligt korrekt man i femtioårsåldern som arbetar för Röda Korset, att peka ut den plats där han senast igår kväll begravde två människor som flutit iland på stranden.
”Jag ska visa er begravningsplatsen” sade han till mej och fotografen Melek Abderrahman.
Nu står vi här, och det är ingen begravningsplats.
Det är ett omärkt hål i marken, en hemlig massgrav.
Röda Korset antecknar längd, klädesplagg, hudfärg, hårfärg om det finns. Men utan resurser till DNA- tester är förutsättningarna för identifiering av de döda nära nog obefintliga.
Gissningslek vilka de är
Chamseddine från Röda korset pekar på platsen där de två döda männen grävdes ned igår kväll. Det syns att sanden är nyvänd.
”Vi tror att de var flyktingar från Syrien”, säger han. Det är en gissning bara ”eftersom deras hudfärg var vit”.
Men vilka de var kommer vi inte att få veta.
Någonstans väntar en mamma, pappa, en hustru eller make, syster eller en bror på ett telefonsamtal. Ett meddelande som bekräftar att deras barn, maka, make eller syskon kommit fram till Italien.
Någonstans lever fortfarande en oro- och ett hopp.