I förra veckan gav det turkiska parlamentet klartecken att den turkiska armén får sättas in i Syrien och Irak mot terrororganisationen Islamiska staten, IS.
Många trodde då att en attack mot den IS-omringade staden Kobane (på arabiska Ayn al-Arab) var nära förestående. Den turkiske premiärministern Ahmet Davutoglu antydde att ett turkiskt ingripande till förmån för Kobane var möjligt.
Turkiet står närmast
Men av detta har det hittills inte blivit någonting. På tisdagen sade den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdogan att marktrupper behövs, det räcker inte med USA-ledda flygangrepp mot IS.
Även president Barack Obama är medveten om detta. Men opinionen i USA och hos västallierade är mot att sätta in marktrupper.
Närmast står då Turkiet som har en stor välutrustad armé. Varför griper den då inte in?
Svaret är al-Assad
Ett svar är att Turkiet tydligen inte vill ingripa ensamt. Man talar om en internationell markstyrka. Vad Turkiet menar är inte riktigt klart.
Natos nye chef Jens Stoltenberg har lovat Turkiet marktrupper om Turkiet skulle anfallas av IS. Men det har inte sagts något om att Nato skulle hjälpa Turkiet mot IS inne i Syrien.
Ett viktigt svar på frågan heter Bashar al-Assad, den syriske diktatorn. Turkiet kräver att ansträngningarna att få al-Assad avsatt inte får mattas av.
Just nu anser till exempel USA att IS är ett farligare hot än al-Assad. Man prioriterar kampen mot IS, medan al-Assad får hållas. Det betyder att han kan fortsätta strider med oppositionen, vilka redan har kostat cirka 200.000 människor livet.
Syrienkriget i skymundan
Om USA-alliansen tar hand om IS kan al-Assad koncentrera sig på resten av oppositionen mot honom i det inbördeskrig som parallellt fortgår i Syrien.
Det katastrofala läget i Syrien har helt kommit i skymundan för IS. Många i arabvärlden menar att väst blundar för de 200.000 döda i Syrienkriget.
Det var först när minoriteter (kristna, kurder, jezider) i Irak och Syrien hotades som väst ingrep, lyder detta resonemang. al-Assad har väst låtit hållas.
”IS och al-Assad hänger ihop”
Turkiet anser att man måste behandla IS och al-Assad i ett sammanhang. Det ena får inte bli viktigare än det andra. Turkiet vill pressa USA och allierade att klart bekämpa också al-Assad.
Al-Assad själv menar att han bekämpar IS och andra extrema organisationer i inbördeskriget och att väst i själva verket borde se honom som en bundsförvant i kriget mot terrorn.
Turkiet anser att al-Assad är orsaken till att IS har uppstått. I det ligger också en förebråelse mot Obama: Han har gjort för litet för att stoppa al-Assad. Det har lett till att motståndet mot al-Assad i Syrien har radikaliserats – med IS som följd.
Men den kurdiska sidan som nu är hotad i Kobane ser det annorlunda. De som slåss i Kobane är en stark kurdmilis, YPG (Folkets försvarsenheter), som anses vara allierad med den turkiska kurdiska separatistorganisationen PKK, som Turkiet och EU anser vara en terroristorganisation.
Ilska och bitterhet
Det är alltså ”fel kurder” som slåss mot IS ur USA:s och Turkiets synvinkel. De anses inte så pålitliga att de kan få tyngre vapen. Turkiet misstänker att de skulle hamna hos PKK.
De kurdiska protesterna mot att Turkiet inte ingriper i Kobane – med minst ett dussin döda – är ett exempel på den ilska och bitterhet som råder på den kurdiska sidan.
Kurderna känner sig alltså också svikna. Flygangreppen har varit för få, väst har inte beväpnat de kurder som strider i Kobane. Nu riskerar Nato att få en större IS-erövrad stad precis vid Turkiets – och Natos – gräns.
Enligt medieuppgifter har USA:s utrikesminister John Kerry haft många telefonsamtal med den turkiska ledningen för att försöka lösa krisen.
Inga pålitliga
Ett grundläggande problem är att USA och väst anser att det idag knappast finns några pålitliga militära krafter kvar i Syrien som kan användas på marken i kampen mot IS, alltså sådana som kunde tjäna som markstyrkor som samordnas med flygattackerna.
Sådana trupper ska utbildas men det väntas ta nästan ett och ett halvt år innan de kan sättas in. Om Turkiet nu inte vill delta militärt i kampen mot IS, då har Obamas planer drabbats av en stor motgång.