SVT:s utsända mötte den ungerska journalisten Ann Horvath på järnvägsstationen i Budapest. Ann Horvath menar att den ökande främlingsfientligheten i landet beror på att många ungrare är rädda.
Hon säger också att ungrarna i många fall är förvirrade om vilken linje regeringen egentligen har när det gäller hanteringen av flyktingarna. Det verkar inte finnas någon tydlig linje.
– De vet inte vad de ska tro. Ibland får flyktingarna resa genom eller släpps in i landet. Ibland hålls de i flyktingläger eller uppmanas att ta sig dit, säger Ann Horvath till SVT:s utsända Ulrika Bergsten.
Tog emot en miljon
Enligt Ann Horvath är ungrarna kluvna inför frågan om flyktingar och invandring. Hon menar att 1956 är ett mycket viktigt årtal för ungerska folket. Det var då Sovjetunionen krossade revolten i Ungern och ett mycket stort antal ungrare flydde landet.
– Många lämnade landet eftersom man var rädd för ryssarna. Man är fortfarande tacksam mot väst som tog emot över en miljon ungrare, säger hon.
Också i dag bor många ungrare i olika europeiska länder.
– Vi fick hjälp då, så många tycker att vi borde hjälpa de här människorna.
Kärv arbetsmarknad och nationalism
Men samtidigt är det ekonomiska läget i landet inte särskilt lysande med en kärv arbetsmarknad vilket gör att många är tveksamma till att landet skulle klara av att ta emot några flyktingar.
– Många oroar sig för hur vi ska kunna hantera ytterligare en miljon människor.
Ungerns högerregering för en nationalistisk politik som vid flera tillfällen kritiserats för att stå i strid med Europeiska unionens värdegrund.
Bland annat har landets premiärminister Viktor Orbán lanserat begreppet ”illiberal demokrati”. Under Orbáns ledning har Ungern, påpekar kritikerna, centraliserat den politiska makten, ökat den politiska styrningen av rättsväsendet och ändrat medielagarna.
Dessutom får det högerextrema partiet Jobbik många röster – ett parti som bland annat betecknas som antisemitiskt och antiromskt.
Nyansera bilden
Ann Horvath vill dock nyansera bilden av det ungerska folket.
– Men det finns många människor med humanitär inställning här. När man ser de små barnen och alla människor som flyr från Aleppo, Homs och sådana ställen så vill man inte lämna dem bland ruinerna – man vill hjälpa dem.