När tåget rullar in på Kirovs station på morgonen är jag beredd. Den brukar finnas där så fort vi reser utanför Moskva, till regionerna, som man säger i huvudstaden. Svansen. Det är den jag förberett mig på. En svans i form av bilar som följer efter dig, människor som plötsligt filmar dig med en ipad eller sin telefon.

Tjänstemän som plötsligt dyker upp. Leende, artiga. Men frågvisa. I bästa fall stannar det där. Du jobbar och svansen, med sina bilar och kameror är med dig någonstans i bakgrunden. I värsta fall blir allt omöjligt. De du skulle intervju försvinner eller kommer med konstiga bortförklaringar varför de inte längre kan ställa upp.

Ställer sällan upp på intervju

Du förstår, vet vad som håller på att hända, men vägrar ge upp. Slår huvudet i väggen om och om igen, och kommer hem till slut hem med något som oftast går att klippa ihop till ett teveinslag, men inte alls det du tänkt dig.

Paradoxalt nog kan det samtidigt vara lättare att få intervjuer med makten i regionerna än i huvudstaden. I Moskva ställer sällan tjänstemän, ministrar och Kremltrogna politiker upp på intervjuer för västerländska medier.

Nu inför valet handlar det framför allt om kandidater för Putins stödparti, Det enade Ryssland, eller maktpartiet som det heter i folkmun. I Moskva är det oftast omöjligt att ens få byta några ord med den pressansvarige. Inför förra parlamentsvalet 2011 försökte vi i veckor. Inte sällan la personen i andra änden bara på luren när vi presenterade oss som Sveriges Television. När vi frågade om adressen till deras presstab frågade de: Till vilket syfte? Jo, vi är journalister och ni är ju presstab, försökte vi. Då la de på luren igen.

Dörrar öppnades för oss

Det var med den här erfarenheten i bagaget jag klev av tåget på morgonen i Kirov. Med vilken svans i släptåg skulle vi arbeta och skulle dörrar stängas eller öppnas för oss? Kirov mötte oss med en oväntat tillåtande och öppen attityd. Säkert berodde det delvis på att det är fotografen Antons hemstad och den lokale fixare vi anlitat, Ksenija – en duktig ung journalist, jobbar på samma tevestation som Anton själv en gång började sin karriär.

Hur som helst öppnades alla dörrar för oss och vi kände oss inte alls skuggade. Förutom öppna och vanliga hårt slitande Kirovbor lyckades vi träffa både valarbetare och kandidater från maktpartiet Det enade Ryssland. Vi fick också träffa tjänstemän, som vice ordförande för valkommissionen i staden. Men oj vad de var nervösa. De ringde Ksenija flera gånger före intervjuerna för att fråga om oss.

Vice ordförande på valkommissionen ville veta hur översättningen skulle gå till? Var det säkert att vi inte skulle översätta det de sa till något helt annat? Hon svarade att, nej, SVT dubbar inte utan det kommer vara textat och därför svårt att översätta fel.

Rädsla för redigeringen

Nästa samtal: Men är det säkert att det inte klipper om mina ord och får mig att säga andra helt saker än vad jag verkligen sa? Och kommer jag inte presenteras i en negativ kontext? Intervjun flyttades flera gånger innan den till slut blev av. Vice ordföranden, en 63-årig man full av energi visade oss runt i valkommissionens lokaler. Han intygade att valet skulle bli mycket hederligt och att kampanjen gick korrekt till. För att illustrera detta plockade han fram en mapp med valreklam.

– Oj, av en slump blev det visst det Enade Rysslands reklamblad, sa vice ordföranden och höll upp reklamen inför kameran. Fotograf Anton, fixaren Ksenija och jag sneglade på varandra och log. Det kändes inte helt slumpmässigt, men för vårt inslag spelade det ingen roll att det blev just maktpartiets reklam.

Ibland behövs inga frågor

Det enade Rysslands ungdomsorganisation Det unga gardet ringde och meddelade, helt ogenerat, att de tänkte anordna en agitationsmob speciellt för oss, så att det skulle se bra ut i teve. Flera flickor och pojkar stod redo i snålblåsten med valreklamblad i händerna när vi dök upp.

– Lilla Evgenija här är student, hon är helt obetald och deltar i vår kampanj av uteslutande patriotiska skäl, intygade valarbetaren Sergej snabbt innan jag hann ställa någon fråga.

I Ryssland pratas det mycket om att det Enade Ryssland köper alla sina valarbetare eftersom det inte är ett parti i egentlig mening och därför saknar idealistiska anhängare. Men jag hann aldrig ens ställa frågan. Ibland behövs inga frågor. Svaren kommer av sig självt och kan vara nog så avslöjande.

En imitation av en demokrati

Efter intervjun ringde valarbetaren ett otal gånger för att höra hur han tagit sig ut och hur vi skulle klippa hans intervju och agitationsmobben. Vi förklarade att vi var mycket nöjda och att ingenting skulle ändras i det han sagt och att vi också var måna om att det såg bra ut i bild.

Vi var verkligen nöjda, eftersom vi fått träffa personer från både myndigheterna och från Putins stödparti. Men de var ju inte de enda vi träffade. Vi mötte andra kandidater och valarbetare som berättade hur Det enade Ryssland genom sin kontroll av myndigheterna stoppar dem från att kampanja, hur de affärsmän som försöker samarbeta med andra partier hotas per telefon.

Vi träffade också vanliga människor, Kirovbor som skildrade den frustration många ryssar känner inför valet, att det är avgjort i förväg, att deras röst på valdagen inte påverkar den politiska kursen det minsta. Att valet är en imitation av ett val i en imitation av en demokrati, där det redan är klart att ett parti som är en imitation av ett parti kommer att vinna.

Makten finns inte i parlamentet

En av Det enade Rysslands paroller i det här valet är: Tillsammans stödjer vi vår president. Men det är inte Putin som är ledare för Det enade Ryssland utan premiärminister Dimitrij Medvejev. Men skulle han tvingas avgå från premiärministerposten är det troligt att även partiledaren för Det enade Ryssland byts ut, till den nya premiärministern.

I dagens Ryssland finns makten inte i parlamentet utan i presidentadministrationen. Det parlament som arbetat sedan förra valet har inte bara blivit svagare gentemot presidenten utan också lydigare. Även de parlamentsledamöter som sade sig vara i opposition i förra valet.

Medan myndigheterna arbetar hårt på att arrangera valet så att det ser naturligt och äkta ut, fast utgången måste vara till hundra procent säkrad, funderar medborgarna på annat. Hur ska de hantera det här skådespelet? Ska de besätta rollen som väljare och delta eller är det bättre att inte ställa upp alls och stanna hemma? Men för de flesta, oavsett om hen stödjer den sittande makten eller inte så står det klart, att det här valet bara är generalrepetitionen på föreställningen som det ryska folket kommer beskåda 2018 då det är dags för presidentval och då måste regin vara perfekt.