Reinfeldt – en stridshingst med självinsikt

När Fredrik Reinfeldt beskrev sig själv som en stridshingst var det många som gjorde sig löjlig över hästmetaforen. Så här i efterhand får man nog tillstå att Reinfeldt hade självinsikt.

Moderaternas opinionssiffror har dalat, men partiledarens kampvilja tycks vara på topp. Han är självsäker och offensiv, han spelar ut och kommer nästan i extas när han talar om sin gamla kärlek till arbetslinjen och sin nyvunna kärlek till ändrade regler för buller vid nybygge.

Hittills har han varit mer utåtagerande och explosiv i radio än i TV, där närgångna kameror kan avslöja miner och gester som stöter bort väljare.

Björklund – låter motgångar rinna av

Jan Björklund är en Schymanpolitiker, en sådan som låter motgångar och misslyckanden rinna av. När Pisa försatte landet i chock var Björklund moloken i ett par dagar. Men han reste sig snabbt, tog nya tag och lovar nu att Sverige ska klättra upp till Pisa-toppen igen om tio år.

Folkpartiledaren är en skicklig debattör, som lätt fångar upp motståndarens tillkortakommanden i en klatschig rubrik. Björklund är inte en man som anser loppet vara kört. Och i de senaste opinionsmätningarna har Folkpartiet gått framåt, vilket inte gör Björklund mindre kaxig.

Han profilerar sig gärna som Alliansens främsta försvarsvän och får nog en och annan röst från moderata väljare som är besvikna på Nya Moderaterna. 

Lööf – rusig av Centerns framgångar

Centerledaren Annie Lööf har genomgått en metamorfos. Hon är den stora överraskningen bland partiledarna och träder fram som en eldig och påläst debattör, inte minst i duell med Jonas Sjöstedt.

Hon tycks ha skakat av sig tanken på hur hon ter sig och släpper fram sitt eget jag, där hon bottnar. Annie Lööf befinner sig i sjunde himlen, rusig av Centerns framgångar i EU-valet och i opinionsmätningarna.

Nu behöver hon inte längre svara på frågor om fyraprocent-spärren. Besvärande ämnen som månggifte och nyliberalism är som bortblåsta. Det egna partiets kärlek är total.

Hägglund – hamnar lätt i skymundan

Göran Hägglund beskrivs alltid som rolig och kvick, vilket han är. Men han gör sig bättre i en utfrågning där han får inta scenen själv. I en stor debatt kommer han lätt i skymundan, han är ingen som tar för sig.

En av hjärtefrågorna är sänkt skatt före pensionärer men det kan bara bli verklighet om ekonomin tillåter. En annan profilfråga är förstatligande av sjukvården, men det har han inte fått gehör för i valmanifestet så han kommer nog att ligga lågt med den omorganisationen i slutdebatten.

Hägglund kämpar för att sätta en annan bild av verkligheten än den oppositionen vill göra till sanning; att välfärden har raserats på grund av Alliansens skattesänkarmani.

Löfven – pressas av partilinjen

Stefan Löfven väcker sympati. Han hamnar ofta i underläge när Reinfeldt sätter in sitt tunga artilleri. Löfven har varit partiledare i drygt två år, han har blivit mera driven och visar mera temperament, men det märks fortfarande att han inte är en rutinerad politisk debattör.

Fast det handlar inte bara om orutin, han ger otydliga svar på frågor där man kan skönja att han inte är riktigt bekväm med partilinjen. Som till exempel kärnkraften.

När han pressas på sin inställning till kärnkraftens vara eller inte vara anklagar han sina motståndare för att ägna sig åt käbbel. Precis som Göran Hägglund verkar Löfven komma mer till sin rätt i mindre sammanhang än i en het politisk debatt.

Löfven, som vill fånga lättrörliga mittenväljare i flykten, är under ständig press av Jonas Sjöstedt som gång på gång inviterar sig själv till en eventuell rödgrön regering efter valet.

Sjöstedt – stjärnan hos de rödgröna

Jonas Sjöstedt är den klarast lysande stjärnan i det rödgröna laget. Han är tydlig, han brinner så att det sprakar. Sjöstedt har det väl förspänt på det sättet att Vänsterpartiet har lättillgängliga och klara besked till väljarna i de flesta frågor. Vänstern vill in i regeringen. De vill höja skatten för uppemot 90 miljarder. Och det är inget som Sjöstedt skäms för, han står för sina skattehöjningar.

Sjöstedt vill förbjuda vinst i välfärden och dela lika mellan föräldrarna i föräldraförsäkringen. Men trots den i alla politiska läger publika frågan om vinstförbud i välfärden lyfter det inte riktigt för Vänstern i opinionsmätningarna. Sjöstedt är på ständig friarstråt hos Löfven, men han har aldrig fått något ja.

Fridolin – kunnig men kan bli mästrande

Gustav Fridolin (MP) har ett mycket gott självförtroende, det följer kanske med det ständiga epitetet underbarn. Kunnig och lättbegriplig. Har ofta med sig några publikfriande formuleringar eller någon mera handfast rekvisita som ska illustrera vad han vill ha sagt. Fridolin kan lätt bli mångordig och mästrande.

Talar minst lika gärna om skolan som om miljön. Segerrusig efter succén i EU-valet badade han i fontänen på söder i Stockholm tillsammans med Fi. Har gått från att kalla sig den tredje kraften i politiken till att ingå i det rödgröna alternativet. Ingen tvekan om att han vill sitta i en regering och styra över skolan.

Åkesson – alltid en mot alla andra

Jimmie Åkesson är oftast självsäker, även när han tvingats tala om nolltolerans och har gjort sig av med partikamrater som sagt sitt hjärtas mening om människor från andra länder. Han påpekar så ofta han kan att han inte är ensam om att se problemen med vad han kallar massinvandring.

Åkesson tycker sig ha fått en bundsförvant i Fredrik Reinfeldt efter att denne talat om att öppna hjärtan medför att vi måste öppna plånboken och att flyktinginvandringen kommer att kosta på de närmaste åren.

Under en tid fokuserade Sverigedemokraterna på att bredda partiet. Men i sluttampen av valrörelsen handlar det mesta om invandringspolitiken.

För Jimmie Åkesson är det alltid en mot alla som gäller i politiska debatter.