Det var den 28 februari 2008. Alawi, hans syskon och deras tre kusiner var ute hos fåren, bara några hundra meter från gården utanför Abu Nasifeh. De lekte och grävde efter rötter att ha som ved.

-Vi var ute och lekte. Han gick före. Vi såg på när han blev träffad, säger Alawis bror.

-När det small såg vi bara rök. Vi letade efter honom, men hittade bara kött. Vi skrek tills alla kom.

Hela familjen beskriver samma scen. Hur de hämtade pojkens hand och hans arm och hans huvud spridda över hundra meter från resten av kroppen.

"Fullständigt paralyserade"
Två amerikanska attackhelikoptrar hade skjutit en luftvärnsrobot med splitterverkan mot barnen. Det är ett vapen som enkelt kunde ha dödat dem allihop.

-När vi kom fram såg vi vad som hade hänt. Barnen sa ingenting på en vecka. De var fullständigt paralyserade. De fick hörselskador av explosionen. Men det var bara Alawi som dog, säger Khodeir Elias Abdullah, Alawis morbror.

Ingen vägbomb
Krigsdagboken från Irak beskriver hur en videokamera på ett obemannat spaningsplan skickar bilder till en ledningscentral som identifierar fem rebeller som gräver ner en vägbomb.

Apachehelikoptrarna som skickas till platsen har i sin tur ett laserinstrument som mäter trupprörelser.

Besättningen bekräftar uppgifterna. Först på marken upptäcker den irakiska armén att det handlar om barn, att Alawi är död och att det inte finns någon vägbomb på ängen.

-Jag förlorade först min man och nu även min son. Jag hade inget liv kvar så jag tog de andra barnen och gav mig av. Jag var rädd, amerikanerna kom och gick hela tiden, säger Alawis mamma Umm.

Begravdes utan namn
Alawi är inget isolerat fall. Men exakt hur många civila som dödats i strid i Irak sedan invasionen 2003, är omdebatterat. Då hävdade en amerikansk general att USA inte tänkte räkna några döda.

På begravningsplatsen i Najaf, som i dag är en av världens största, berättar föreståndaren Haji Abu Essebe att han inte heller vet hur många som dog. Särskilt inte under 2006 och 2007 när våldet mellan olika religiösa grupper eskalerade. Många fick begravas utan namn.

-Vi hade ingen fast dag för begravningen av de okända. Antalet varierade. Då och då kom bilen från Rättsmedicinen, det var den som körde hit de okända. Den kom med 50, 40 eller 70 lik åt gången, antalet berodde på vad som hänt just den månaden, säger Haji Abu Essebe.

"Jag har letat precis överallt"
I de oidentifierade dödas rum på bårhuset i Bagdad är svårt att titta på bilderna mer än en kort stund.

Till fyra uppsatta monitorer kommer varje dag människor från hela Irak. De letar efter något i bilderna som kan påminna om deras anhöriga när de levde. Som Umm Ahmad som letar efter sin son.

-Jag har diabetes och högt blodtryck. Man sa att det fanns nya bilder. Allt det här har jag sett förut. Jag hoppades att få hitta honom, jag har letat precis överallt. Jag åker överallt där man bevarar kroppar... Jag överlämnar honom i Guds händer. Alla dessa unga män...

Susan Ritzén
susan.ritzen@svt.se
Erika Christensson
erika.christensson@svt.se
Databasredaktör: Helena Bengtsson
helena.bengtsson@svt.se