I en intervju med NRK berättar Stine Brandvik från Trondheim om hur hon befann sig i huvudbyggnaden på Utöya när hon hörde de första skotten. Då såg hon en liten pojke som stod alldeles stilla på golvet. Hans pappa hade blivit skjuten av Behring Breivik.

-Jag hjälpte den femåriga pojken och bad att han skulle titta på mitt lillfinger. Det var blod på väggarna och på golvet, men han ville inte flytta på sig, säger Brandvik.

Behring Breivik "iskall och lugn"
Till slut tog Stine Brandvik pojken i handen och sprang mellan de döda människorna som låg på golvet.

-Jag hörde skott och skrik och snubblade över människor som hade skjutits i tinningen, pannan och ögonen, säger Brandvik.

Plötsligt stod Anders Behring Breivik framför paret. Stine Brandvik beskriver honom som "iskall och lugn."

-Han bara stod där och tittade på oss. Pojken tittade på mitt lillfinger, precis som jag hade bett honom om. Då såg jag hur den där iskalla människan som stod framför oss laddade om, säger Brandvik.

Kulorna ven förbi
Stine Brandvik insåg att det handlade om sekunder innan Behring Breivik skulle sikta på dem och skjuta. Hon tog femåringen i handen och sprang ut från huset.

-Jag tog tag i pojken och vi sprang nedför stigen. Då såg jag hur fyra kulor ven förbi mitt huvud, och jag undrade varför de inte träffade mig, säger Brandvik.

Försökte att inte snubbla på liken
Paret sprang ned mot vattnet. Runt omkring dem låg döda människor, och till slut var Stine Brandvik tvungen att lämna pojken för att kunna hjälpa de ungdomar som hade skadats av skotten.
Hela tiden hörde hon skrik.

-Jag är van vid att försöka att inte snubbla på trädrötter, men jag trodde aldrig att jag skulle behöva akta mig för att snubbla på lik, säger Brandvik.

Kastade sig i vattnet
Vid strandkanten hade en grupp ungdomar gömt sig under en klipphylla. När Stine Brandvik hörde hur skotten närmade sig, fick hon panik och kastade sig i vattnet. När hon vände sig om, såg hon hur ungdomarna på stranden låg i en hög.

Stine Brandvik låg i vattnet i över en och en halv timme innan hon räddades.

Värsta och bästa dagen
När hon kom till räddningscentralen på Sundvollen hotell visste hon ännu inte hur det hade gått för den femårige pojken. Hon kunde inte sova och gick ned till matsalen.

-I matsalen stod en liten pojke, invirad i en filt. Bredvid honom stod en kvinna och pussade honom. Det var den lilla pojken som hade räddats.

Stine Brandvik är i dag tillbaka i Trondheim efter massakern. Hon vet att inte alla vänner kommer att komma hem, men hon vet också att hon har gjort en insats.

-Det var den värsta och bästa dagen i mitt liv, säger Brandvik.

Anna Grönberg
anna.gronberg@svt.se