Från mina horisonter här i landet under det senaste året – Kiev, Charkiv, Donetsk, Slovjansk, Kramatorsk, Jenakievo, Novoazovsk och i dag Mariupol är det alldeles uppenbart att här pågår ett krig.
Kriget är det första stora kriget i Europa sedan de krig som följde på Jugoslaviens sönderfall för drygt tjugo år sedan. Men då sa alla att det som pågick faktiskt var krig.
Ryssland blånekar
Nu säger EU att det pågår ”intrång” från Ryssland. Ryssland säger att vanligt folk i östra Ukraina protesterar mot nazisterna som nu styr landet och därför måste ta till vapen. Ukraina säger att landet måste försvara sig mot en , eller egentligen flera, ryska invasioner. USA och Nato bekräftar i princip Ukrainas bild. Ryssland blånekar.
Men folk som bor här då? Ja, nästan ingen av de hundratals människor jag mött sedan det riktigt allvarliga våldet bröt ut i januari har, tycker jag, har förmåga att se på det som händer utan att känslorna tar överhanden. Och vem skulle kunna det, när det land man bor i inte längre går att känna igen.
Väljer mellan två skrattspegelbilder
Bilderna av vad som här pågår är diametralt motsatta beroende på vilken sidas tidningar, tv eller radio man litar till. För att inte tala om all den sanslösa sanningsförvrängning som pågår i sociala medier av olika slag. Och tyvärr hamnar många i ett läge där de liksom tvingas välja mellan en av två skrattspegelbilder:
Landet styrs av nazister som genomfört en statskupp, dundrar Rysslands president Putin. Han blir trodd av tiotals miljoner ryssar och flera miljoner ukrainare, trots att påståendet är uppenbart lögnaktigt.
Det finns varken antisemiter, rasister eller våldsamma högerextremister bland våra kämpar påstår, eller i alla fall antyder, företrädare för Ukrainas regering, trots att vi vet att det är lögn.
Det pågår ett inbördeskrig i Ukraina, och vi har inget med det hela att göra, säger Ryssland, trots att bevisen för motsatsen hopar sig.
Här finns inga betydande inrikes motsättningar, allt som pågår här är ett resultat av Rysslands militära aggression, säger Ukrainas regering, trots att det är uppenbart att konflikthärden har glött i decennier.
Alla ljuger! Somliga mer, andra mindre.
Men vad är då sant? Eller så nära sanningen man kan komma.
Finns ingen sanning
Tyvärr finns nog ingen absolut sanning. För allas personliga sanningar kanske kan vara sanna samtidigt, i alla fall på sätt och vis. Men för mig, som har demokratin som ledstjärna, är det uppenbart att större delen av befolkningen i Ukraina åtminstone sedan den orangea revolutionen 2004 söker en väg bort ifrån den sovjetiska kommunismen.
Deras förhoppningar har kommit på skam, dels på grund av deras egna ledares otillräcklighet, dels på grund av västra Europas bristande engagemang och dels på grund av Rysslands motstånd mot att se en av Sovjets grundpelare slutligen bryta sig loss och finna en egen väg framåt.
Och hur ska det då sluta?
Ja, jag personligen vågar inte sia om det. Men det verkligt olycksbådande är nog att det inte är de vanliga människor jag möter här, eller i Ryssland, som avgör det. Deras öde ligger i händerna på makthavare som ofta är maktfullkomliga, nationalistiska, lögnaktiga och bitvis extremistiska eller rasistiska.
”Det är synd om människorna”, skrev August Strindberg.
Jag håller med.