En högt uppsatt diplomat - Assads ambassadör i Irak - har också hoppat av. Regimvänliga opinionsbildare hävdar dock att de båda inte var särskilt betydelsefulla. Men frågan är nu om deras avhopp uppmuntrar fler att vända diktatorn ryggen.

Avliva en myt
Den syriska regimen har länge hävdat att det är utländska krafter som leder upproret. (Oppositionen får vapen från Qatar och Saudiarabien och åtminstone civilt materiel från väst.)

Men de här avhoppen skulle delvis avliva myten om de utländska krafterna. De utnyttjas därför i den regimkritiska propagandan: Oppositionen är hittills inte bortskämd med någorlunda högt uppsatta avhoppare.

Den avhoppade brigadgeneralen (motsvarar ungefär en svensk överste) Manaf Tlass far har varit försvarsminister och de tillhör en familj som anses strategiskt viktig för al-Assad.

Fredlig övergång
Under tiden fortsätter det diplomatiska och politiska spelet om Syrien. Västmakterna och Ryssland är fortfarande oeniga om den fortsatta linjen.

FN:s Syrienmedlare Kofi Annan meddelade på onsdagen att Syriens diktator Bashar al-Assad kan tänka sig att regimen och oppositionen diskuterar en fredlig övergång.

Långt ifrån varandra
Det låter bra – men den syriska oppositionen kräver att al-Assad försvinner innan man börjar diskutera en fredlig övergång till ett nytt styre i Syrien.

Parterna är alltså så långt ifrån varandra man kan tänka sig. Och ungefär så är läget i en rad andra frågor också.

Fortsatt striderna
Senast den 20 juli måste FN fatta beslut om man ska förlänga mandatet för den observatörstyrka som finns utplacerad i Syrien. Den skulle övervaka den vapenvila som Kofi Annan fick till stånd i april.

Men båda parter har fortsatt striderna och observatörerna har hittills inte kunnat uträtta något.

Hot om straff
Nu är frågan om FN ska stanna kvar i Syrien trots allt. Ryssland och Kina vill att de ska stanna men de ska framför allt syssla med politiska frågor, alltså försöka medla mellan oppositionen och regimen.

Västländerna med USA i spetsen vill istället sätta press på den syriska regimen att dra tillbaka sina styrkor och även ta bort tunga vapen från gatorna. Om det inte sker hotas Syrien med ekonomiska straffåtgärder.

Känner sig lurat
Det västliga förslaget innehåller till och med en antydan om att Syrien skulle kunna straffas med vapeninsats, även om man förklarar att det bara handlar om ekonomiska sanktioner.

Detta får Ryssland att dra åt sig öronen. Bakom Rysslands motvilja att ingripa mot al-Assad finns bland annat att man känner sig lurad av FN-beslutet om Libyen, som enligt Ryssland möjliggjorde för väst att ingripa militärt.

Ska Iran vara med?
Ryssland är emot straffåtgärder och vill satsa på en ”politisk dialog” mellan regim och opposition, vilket väst menar är en omöjlighet så länge al-Assad sitter kvar.

Kofi Annan har rest runt i regionen och föreslår nu att al-Assads allierade Iran ska få en roll i försöken att föra en politisk dialog mellan parterna. Iran stödjer alltså Assad, men Annans tanke är att Iran ändå skulle kunna påverka Assad till eftergifter.

Ny inställning?
USA avvisar detta och menar att Iran inte kan bidra till lösningar – Iran är en del av problemet. 

Men frågan är hela tiden om Ryssland långsamt långsamt håller på att ändra inställning. Alltså att Ryssland försöker hitta en utväg för att byta al-Assad-regimen mot en ny.

Ett sådant tecken skulle kunna vara att Ryssland på onsdagen tog emot den exilsyriska oppositionen.

Ändrad hållning
De flesta exilsyriska deltagarna sa visserligen att Ryssland fortfarande var troget Assad, men en ledamot sade till nyhetsbyrån Reuters att Ryssland försiktigt håller på att ändra kurs.

Ett annat tecken på en ändrad rysk hållning är att chefen för den ryska vapeninspektionen säger att Ryssland inte längre ska leverera nya vapen till Syrien, i väntan på en lösning.

Enda allierade
Det finns många orsaker till Rysslands hållning i fallet Syrien. En är att regimen ör en god vapenkund, en annan att Ryssland har sin enda flottbas i Medelhavet just i Syrien.

Viktigt är också att Syrien är den enda allierade Ryssland har i arabvärlden. Ryssland vill undvika att ett nytt Syrien blir västorienterat.

Tjetjenien och Tibet
Till detta kommer att Ryssland och Kina är mot att man blandar sig i inre konflikter: Det skulle kunna betyda att världssamfundet plötsligt börjar intressera sig för Tjetjenien och Tibet.