Fria val kan kanske visa vägen för Egypten. Men problemet kvarstår: Hur ska omvärlden se på Egypten och revolten fram till dess?

Och framförallt: Vilket resultat ger de fria valen?

Som vi såg 2005 i de palestinska områdena ledde fria val till att fundamentalistiska Hamas fick makten i Gaza. Det är sådana "fria" val en rad ledare världen runt fruktar. Därför mumlar och muttrar de om utvecklingen i Egypten.

Mumlandet är taktiskt. Frågan är bara vad som händer om de som nu revolterar plötsligt känner sig svikna av västpolitikerna.

Tortyr
Problemen för världssamfundet kan sägas vara självförvållade. Man har med öppna ögon stött en diktatur som haft bland annat tortyr på programmet.

Sådant brukar förr eller senare slå tillbaka. Nu står man där och vet inte vad man ska säga eller göra.

För Hosni Mubarak har varit en BUNDSFÖRVANT. Som ett slags kompis, trots allt. För Israel har han varit en livboj. Det är han som varit ett slags ordningsman i Mellanöstern. Som till och med förser Israel med hälften av dess gasbehov.

Likadant för USA. Han har varit en medlare mellan andra mer eller mindre ovilliga arabstater. Så eftervärldens frågor blir samma som i fallet Tunisien: Hur kunde omvärlden strunta i vad som hände?

Vad händer sen?
Problemet är bara att Egypten är arabvärldens största land medan Tunisien var ett av de mindre och utan politisk tyngd.

Det som alla oroar sig för är vad som händer sen. Vi ser nu imponerande protester och imponerande mot från arga egyptier.

Men än så länge finns det inget tydligt program. Mycket handlar om känslor - människor som känt sig förödmjukade av en arrogant diktatur pch dess hantlangare.

Den förre chefen för FN:s atomenergiorgan, nobelpristagaren Mohammed El Baradei, tycks just nu växa fram som en förgrundsfigur.

Men med honom liksom med hela oppositionsrörelsen finns det stora problemet: Ett program saknas.

Obehaglig likhet
Det finns här en obehaglig likhet med protesterna i Iran sommaren 2009. De ledare som var galjonsfigurer kom aldrig med ett tydligt program, de tvekade också hur långt de skulle gå i protesterna. Det slutade med att protesten brutalt trycktes ned.

Än så länge har militären i Egypten hållit sig lugn. Vi vet inte vad som händer. Mycket handlar om vad den starkaste oppositionsgruppen, Det Muslimska Brödraskapet, vill.

Det är här omvärldens politiker börjar få ångest. Brödraskapet är bäst organiserat. Nu när det ordnas massprotester är det de som håller ordning på massorna.

Hittills har Brödraskapet legat lågt. Det har också utåt förklarat att det ska respektera folkets vilja - vad nu det är.

En obesvarad fråga är också: Vilken politik skulle Brödraskapet föra om det fick vara med i en regering? Hur starkt är det jämfört med den övriga splittrade oppositionen. Svar: Vet ej.

Eftersom vi inte ens i stora drag vet vad de som protesterar vill, är det därför svårt att idag säga hur ett nytt Egypten skulle se ut. Skulle det respektera freden med Israel?

Vi vet alltför lite. De uttalanden vi hört från demonstranter tyder inte på att de längtar efter en religiöst styrd stat. Men är de representantiva? Vem är representativ för folkviljan i dagens Egypten.

Bo Inge Andersson, utrikeskommentator
bo_inge.andersson@svt.se