Fram till i våras var Donetsk en livlig miljonstad i östra Ukraina, omgiven av gigantiska slagghögar, kolgruvor, och stålverk – många nedlagda och de som överlevt ofta synnerligen omoderna och ineffektiva.
Men stadslivet var livligt, trafiken intensiv, affärslivet blomstrade och stadens hundratals barer och restauranger var välfyllda.
Sen kom de proryska separatisterna hit och tog, med vapen i hand, över styret från den folkvalda stads- och länsledningen. Och nu, sedan någon vecka tillbaka, verkar separatisterna ha cementerat sin makt här för gott.
En öde stad
Den ukrainska arméns försök att återta det territorium som de ryskstödda styrkorna lagt beslag på har gått i stå, efter vad som tycks vara en massiv rysk ansträngning för att stärka separatisterna militärt. Men separatisternas Donetsk är en öde stad. Också i vad som borde vara rusningstrafik är vägarna glest trafikerade. Affärer och restauranger håller stängt i stor utsträckning. Inte ens McDonalds håller öppet.
Något folkliv syns inte till och när jag tar en promenad får jag i princip ha trottoaren för mig själv. En gissning jag hör är att två tredjedelar av befolkningen har gett sig av. En del har säkert flytt undan de bomber, granater och kulor som ukrainas armé attackerade rebellerna med under sitt månadslånga försök att återta staden. Och på många platser i staden finns spår av granatnedslag. Också bostadshus med urblåsta innandömen, stora hål i väggarna efter raket- eller granatträffar och mängder av sönderslagna fönsterrutor.Men redan i slutet av juni, när jag var här senast, var det uppenbart att staden höll på att tömmas på folk, och då hade ingen beskjutning påbörjats. Då tyckte de flesta jag talade med att det som pågick var närmast overkligt. Folk skakade på huvudet och suckade uppgivet när jag frågade vad dom tyckte. Nu verkar folk än tröttare.
Skyller på regeringen i Kiev
De som är kvar här är djupt misstänksamma mot regeringen i Kiev. Och de har inte blivit mindre skeptiska efter att ha sett åtminstone några tiotal hus förstöras under striderna i förra månaden. För att den som bär skulden är regeringen i Kiev är en utbredd uppfattning här. Långt ifrån alla tycker så, men den som tycker annorlunda vet att hålla tyst. Man gör gärna det om man är rädd om skinnet när de som bestämmer viftar med sina kalasjnikovs på samma sätt som makthavare på normala platser på sin höjd viftar med ett regelverk.
Riskerar vapenhot
Det dilemmat drabbar också mig som oberoende journalist. Att ta fram kameran och börja filma utan att ha blivit ”ackrediterad” av separatisternas ”presstjänst” är inte att rekommendera. Även med en ackreditering i handen, och i sällskap av ”Folkrepubliken Donetsks” presschef kan man få en gevärspipa riktad mot huvudet när man vill göra en intervju. Och vid detta besök i Donetsk är det snäppet värre. Jag släpps inte ens in i separatisternas ”regeringsbyggnad” för att ansöka om en ackreditering, och på det telefonnummer jag hänvisas till finns ingen som svarar. Att de som bestämmer här inte tycker om journalister som vill rapportera professionellt, inte bara vidarebefordra deras åsikter är tydligt. Folk som bor här vill troligen skaka liv i sin stad igen. Men det lär inte hända innan milismännen lämnar ifrån sig makten till folk som är bättre på bokföring än på krigföring. Och det kan dröja.