Protesterna i arabvärlden handlar mycket om en maktkamp, en gigantisk strid om inflytandet över massorna.

Den nya informationsteknologin är en stor utmaning mot de muslimska ledarna. Nu kan negativa Muhammedteckningar och Muhammedfilmer snabbt spridas via sociala medier.

Det gör att de traditionella muslimska ledarna ofta hamnar på efterkälken. Förr skulle en misstänkt förolämpning ha filtrerats av muslimska rättslärda istället för att fördömas direkt på nätet.

Hatstämning
Nu kan skickliga demagoger piska upp en hatstämning på nolltid. Protesterna som nu pågår är alltså också ett tecken på att de gamla muslimska auktoriteterna är i gungning. Inget följer de gamla spelreglerna.

Det politiska läget i en rad länder är osäkert. Det är osäkra makthavare i Egypten som precis kommit till makten. De vet inte hur de ska handskas med folklig vrede.

Stöd för våld
Det är till exempel typiskt hur den nye islamistiske presidenten i Egypten, Muhammed Mursi, reagerade på angreppet på den amerikanska ambassaden i Kairo, den attack som inledde det hela.

Han fokuserade på de antiamerikanska känslorna istället för att stoppa våldet. Han sade att han förstod de protesterandes känslor, därmed kunde hans kommentar ses som ett stöd även åt dem som använde våld för att protestera.

Liten grupp
Den arabiska våren har inte infriat de högt ställda förhoppningar som många hade när tyrannerna störtades ifjol. Detta är stämningar som maktlystna smågrupper kan utnyttja.

Protesterna i Libyen ledde till att USA:s ambassadör mördades. Den som utpekas som initiativtagare är en liten islamistisk grupp Ansar al-Sharia som uppges ha mellan 50 och 200 medlemmar.

Svag centralregering
I Libyen kunde gruppen nå framgång på grund av det säkerhetsvakuum som råder. Centralregeringen saknar makt, det är lokala miliser som styr och centralregeringen är beroende av dessa miliser för att upprätthålla ordningen.

Under sådana omständigheter är det lätt för en liten grupp att ta ledningen i ett visst skede. Det är också fallet i ett annat av protestländerna, Jemen. Där slåss olika grupper om inflytandet och centralregeringen är svag.

Behålla initiativet
I hög grad har detta att göra med den enorma ungdomsarbetslösheten. Den driver många unga i famnen på demagoger. Och de som förvaltar den traditionella makten är splittrade och villrådiga.

Protesterna används alltså av makthavare och maktlystna för olika egna politiska syften.

Det shiitiska Hizbollahs ledare Nasrallah har precis uppmanat till en protestvecka i Libanon. Bakom det ligger ett behov av att behålla initiativet i libanesisk inrikespolitik.

Samling i ansträngt läge
Hizbollah är en av de viktigaste politiska aktörerna i Libanon, men rörelsen är samtidigt just nu under press. Man är beroende av stöd från Syrien. Hizbollahledaren riskerar att få sin maktställning underminerad när hans allierade, Syriens president Assads makt håller på att undergrävas.

Protester mot Muhammedfilmen är ett sätt att samla de egna skarorna i ett ansträngt läge.

Det kan sägas att det råder ett ideologiskt kaos i arabvärlden just nu. Gamla idéer står mot nya. Krav på demokrati står mot krav på en religiöst styrd stat. Delvis är det provästliga krafter som står för ”det nya”, vilket är extra utmanande.

Kämpar med sin framtid
Därför blir protesterna inte bara en protest mot vad man anser vara skändning av profeten, det blir ett led i en maktkamp om vilken ideologi som ska gälla i den muslimska världen.

Islamistiska partier kämpar med sin framtid. Nu har de fått makt i till exempel Egypten och nu måste de både vara statsbärande främjare av lag och ordning och samtidigt ta hänsyn till de massor som tidigare varit förtryckta och som vill ha sin del av inflytandet.

Stridsfråga i USA
I Egypten har president Mursi precis lyckats eliminera ett militärt styre. Men han har samtidigt en stor grupp extrema islamister, salafister, i parlamentet, som han måste ta hänsyn till.

Men det som gör denna proteststorm så uppmärksammad är att den blivit den viktigaste utrikespolitiska stridsfrågan i USA:s presidentval.

Amerikanska och västliga medier ägnar därför extra stor uppmärksamhet åt demonstrationerna. Allt ses som en utmaning av president Obama.

Försök att försona
Det var han som försökte försona USA  arabvärlden i ett stort tal i Kairo 2009. Nu sätts hans politik på prov när demonstranter stormar amerikanska diplomatiska inrättningar – det är ju en allvarlig kränkning av amerikanskt territorium och därmed en nationell prestigefråga.

Det var inte lätt att se det perspektivet förra våren – men nu är den arabiska våren också en viktig faktor i USA:s presidentval.