Det är alltså inte vem som helst som ger upp. Det är FN:s förre generalsekreterare som med sitt avhopp och sina uttalanden om det oeniga säkerhetsrådet direkt sätter fingret på FN:s svaghet.

Kallt krig
En gång var det öst och väst som stod emot varandra i säkerhetsrådet. Och fem så kallade stormakter hade rätt till veto i säkerhetsrådet – alltså att ett nej från Frankrike, Kina, Ryssland, Storbritannien eller USA. Därmed fick de rätt att helt blockera försök till aktioner för att rädda freden.

Så var det under det kalla kriget. Och på nytt kan vi se att något som påminner om ett nytt kallt krig har utbrutit. Det är Ryssland och Kina som inte vill skärpa tonen mot regimen i Syrien. De står mot de tre västländerna.

Gammalt problem
En liknande uppdelning finns också i FN:s generalförsamling. Där ser vi nu att Brasilien, Indien, Kina, Ryssland och Sydafrika inte vill gå med på en resolution som uppmanar Syriens diktator att avgå.

Precis som Kina och Ryssland i säkerhetsrådet vill dessa stater inte heller att man ska skärpa de ekonomiska straffåtgärderna – sanktionerna – mot den syriska regimen.

Vetorätten i säkerhetsrådet är ett gammalt problem, som till exempel tvingade världssamfundet att se på när serbiskt våld bredde ut sig på Balkan under 90-talet. Nu ser vi samma sak i fallet Syrien som kan bli en ny dyster milstolpe: Olika utrikespolitiska agendor gör att världen är splittrad.

Mer än om Syrien
I fråga om motståndet i generalförsamlingen mot västs försök till ökade påtryckningar mot regimen handlar det om de nya maktcentra – Brasilien, Indien, Sydafrika – som skapats i samband med den globaliserade ekonomin. Deras hållning motiveras av att de inte vill att till exempel gamla kolonialmakter ska diktera villkoren för hur världen ska styras.

Det är alltså en motsättning som handlar om mycket mer än konflikten i Syrien. För till exempel Ryssland handlar det dessutom om att försöka stötta den enda allierade man har i Mellersta östern. För bland annat Ryssland och Kina handlar det om rädsla att väst ska få ett för stort inflytande i den arabiska världen.

Och dödandet fortsätter...
Det som spökar är den resolution som fattades i fjol om Libyen, som väst tolkade som att man även kunde bomba Kadaffi-ställningar för att hindra våld mot oppositionen. Ryssland och Kina anser att denna resolution hårddrogs och att väst genom militära aktioner misstolkade säkerhetsrådets resolution om ett flygförbud för Kadaffis stridsflyg.

Under tiden som världens nationer träter fortsätter dödandet i Syrien. Annnans avhopp bekräftar bara vad vi har kunnat se under över ett år: Världssamfundet är helt maktlöst i Syrien.

Och frågan kvarstår: Vilken roll kan FN spela i framtiden? Har FN nu ömkligen visat att den är en tandlös organisation? Vi har inte svaren än. Men detta är en av efterkrigstidens värsta kriser för organisationen.